Förlaget låter meddela att Navid Modiri för tillfället är en upptagen man: Han är en av programledarna i Filmkrönikan på teve, han spelar i ett rockband, han ger ut en cd och i höst debuterar han som skönlitterär författare med diktsamlingen Skrik om du brinner.Att kulturpersonligheter precis som vilken annan person som helst vill kommunicera med andra är kanske inget häpnadsväckande påstående. Likafullt kan sökandet efter mötesplatser, scener och allehanda forum ses som ett observandum. Jag skriver, alltså finns jag! Jag spelar, jag bloggar, jag samtalar, jag refererar och jag refereras, alltså existerar jag! Vem vill inte existera? Men om jakten på liv blir desperat infinner sig tragiken. I Modiris dikter fördjupas perspektivet och landar i frågan hur vi minns vad som varit men också hur vi blir ihågkomna när tiden jäktat ifrån oss. Strängt taget behövs inte någon stor apparat i form av trendiga företeelser som har med modern digital utrustning att göra, eller som har med flashiga mötesplatser i form av bloggar, kulturnätter och allehanda jippon att göra för att känna livsnerven och närvaron i sig själv och i livet. Fint inkännande skriver poeten om kroppens förmåga att minnas:Allt finns under lager av fett och kött Färdiga paket med kodlås Tyst tickande Huden är tunnast i läppar och ögonlock Fingertopparna minns vad kroppen gjortNavid Modiris dikter är barn av sin tid. Samtidigt nuddar de vid något under den bedrägliga ytan av tidsbestämda koder. Någon källarhålsmänniska är knappast dikternas jag, men det är som om han anar att närvaron i tillvaron inte alltid stavas som det senaste skriket. Vad Skrik om du brinner betyder kan man fundera över.
