Det där med kärlek är ju ett jävla otyg egentligen. Bristen på kärlek kan göra oss galna och tillgången på kärlek kan göra oss minst lika galna. Fast om vi ska vara ärliga så går ju den där galenskapen ofta över i en total sinnesförvirring.
Egentligen kan jag ju bara tala för mig själv, men mig veterligen har så gott som alla i min närhet drabbats av mentala rubbningar så fort de fått lite förälskelse i livet. Är hon kär i mig också? Tycker han att jag är snygg? Är det för tidigt att säga att jag älskar henne? Tänk om han hellre vill ligga med min bror? De där tankarna kan få vem som helst att gå från en helt fungerande människa till en efterhängsen stalker med utebliven självkänsla.
Men behöver det vara så svårt? Har det alltid varit så svårt? Har det en gång i tiden sprungit runt människor med höftskynken och stenyxor och nojat över uteblivna kärleksbedyrelser under mammutjakten? Kanske, men jag är skeptisk.
Jag brukar ta till ett beprövat knep när jag oroar mig för kärleken: Jag skyller på Hollywood. I Hollywoodfilmer existerar inte den raka vägen från ett hångel på en fest till ett guldbröllopsfoto med gulliga barnbarnsbarn i bakgrunden. Där måste det finnas ångest, otrohet, rädsla, uppbrott och slagsmål för att det ska vara kärlek, utan dramatik är spänningen och romantiken borta.
Jag har själv drabbats av kärleksdramatiken. Jag har kastat muggar i väggar, skrikit och tjutit och bara dragit mitt i natten när det varit bråk. Men har något blivit bättre av utbrotten? Inte alls, snarare tvärtom. Dialog och kommunikation löser betydligt fler problem än trasigt porslin. Det vet jag nu, även om jag har löjligt lätt för att ta till lipen när det kärvar.
Men det är inte bara dramat jag klandrar Hollywood för utan även den märkliga tanken att alla inte kan vara älskade. Eller jo, alla kan få kärlek men inte utan viktnedgång, sminktips, nya kläder och nya vanor. Se bara på Grease, en film jag sett säkert hundra gånger. Där måste Sandy permanenta håret, skaffa sig så tighta kläder att andning blir en lyxvara och börja röka för att Danny ska vilja och våga vara ihop med henne. Jag har märkt den där tanken ofta på sistone, speciellt på olika sociala forum. Där verkar uppfattningen om att vi tjocka kvinnor aldrig kommer kunna hitta någon som vill nypa oss kärleksfullt i sidfläsket vara allmängiltig. Och visst är det sorgligt att vi tror det? Visst är det sorgligt att jag som ganska normalviktig 14-åring sög in magen så fort pojkvännen var i närheten?
Det är sorgligt att vi tror att ingen kan älska någon med bristningar och hull. Mitt hull skulle antagligen rädda mig igenom fyra vargavintrar men jag har ändå så otroligt mycket kärlek i mitt liv och har alltid haft. Och även om kärleken inte berott just på hullet misstänker jag att det varit en trevlig och mjuk bonus.