Musikerna i Paganizer verkar ta den kommande spelningen med upphöjt lugn.
- Visst ska det bli kul att dela scen med Entombed, säger bandets medlemmar. Det var deras skivor som snurrade hemma på pojkrummen och det band vi såg upp till. Att få spela med Entombed är stort, roligt att det börjar hända saker för oss i Sverige också.
Sverige är annars inte något stort land för just den här musiktypen. Däremot Tyskland och där har Paganizer gjort massor av spelningar. Både tillsammans med europeiska storheter och som ensamband och är snart på väg dit igen, liksom till Danmark och Tjeckien. Sina skivor spelar Paganizer in på ett tyskt bolag.
Nio skivor har bandet hunnit med och den tionde är på väg. Lägg till ett antal singlar, ep-skivor och samlingsskivor och precis alla låtar är eget material, de flesta skrivna av Rogga Johansson. Det blir runt 160 egna låtar på skiva!
Ändå är det omöjligt att leva på musiken för bandet. De får resor och uppehälle, men inga pengar på sparkontot.
- Vi kommer aldrig att bli proffs och det är inte något vi strävar efter. Vi vill hålla oss på hobbynivån. Det passar våra liv bäst.
Medlemmarna har skiftat genom åren, men nu är tre av fyra originalmedlemmarna tillbaka igen så det är en slags återförening. Bara basisten Dennis Blomberg är ny.
Just nu övar Paganizer för fullt inför konserten med Entombed, de håller till i replokalen på Järnet i Västervik.
Att höra Paganizer spela i den lilla replokalen är verkligen en omtumlande upplevelse. Hörselskydd är ett måste.
När bandet drar igång är det ändå som att få en käftsmäll. Varje låt består av en kompakt ljudmatta från första till sista ton. Samtliga delar av det akustiska spektrat är upptaget från den dånande basens infraljud upp till den ylande sologitarrens ultraljud.
Rytmen ligger stadigt och takten är mycket snabb. Inne i den otroliga massan av ljud sjunger Rogga Johansson med en mycket speciell teknik.
Han "growlar", ett sångsätt som påminner om mongolisk strupsång men där sångaren istället för att söka de höga, drillande övertonerna låter stämbanden söka sig neråt till en källarsval och smått kuslig nivå. Jag behöver knappast påpeka att jag inte uppfattar ett enda ord av texten.
Musiken är så fysisk att den nästan går att ta på. Dörrar, väggar, hatthyllor, bord och stolar, ja allting vibrerar inne i lokalen. Det är musik som känns i hela kroppen.
Efter en stund går det ändå att urskilja musikernas individuella insatser och de är skickliga. Där finns stora kvalitéer och jag undrar varför det inte finns några nyanser i ljudstyrka och takt, varför det inte finns någon pausering och varför man inte kan höra någonting av texten.
- Det ska vara brutalt, säger bandmedlemmarna. Full fart från början till slut och vår publik kan texterna och sjunger med. Man måste kunna texten för att höra den.
Tålmodigt förklarar de sympatiska bandmedlemmarna för mig vad hela subkulturen med "dödsmetall" går ut på.
- Vi är medvetna människor som behandlar orättvisorna i världen, säger Rogga Johansson.
Texterna handlar om övergrepp mot djur och miljö, om hur fanatiska religioner ställer till det här på jorden, om djupa klyftor mellan människor... Ja, det saknas sannerligen inte ämnen att behandla.
Sångerna vrålas ut av såväl band som publik. Det blir en öppen säkerhetsventil där uppdämd vrede kan slungas ut i en rytmisk gemenskap. Självklart blir det häftiga konserter. Så det kan bli en kanonspelning i Motala.
Paganizer spelar några låtar till och efter bandets förklaring lyssnar jag på ett annat sätt. Inte så att jag njuter precis, men jag har fått respekt för musiken och vad den står för.
Öronpropparna behåller jag dock, för utan hörselskydd är "dödsmetall" rent hälsovådligt.