Västerviks nya konserthall

I går kväll inledde Camerata Nordica Orkesterföreningens höstsäsong med en konsert på Västerviks Museum, alltså i den nya stora hallen där just nu Höstsalongen tar plats.
Det plötsliga bytet av konsertlokal är intressant och väcker många funderingar. Hallens akustik är fin, det lät bra där redan innan man monterade in trägolvet. Något särskilt podium för ensemblen finns inte. Men tack vare att alla stråkförarna (utom cellisterna) står upp och spelar får de flesta i salen ändå en hygglig överblick av vad som händer.
I bytet ligger nog också ett försök att locka en bredare publik. Hur fint ljud Marieborgskyrkan har är kyrkomiljön inte lika inspirerande som en konstlokal. Å andra sidan är museet inte lika lätt att ta sig till som Marieborgskyrkan och Bryggaren. Och en stor del av dem vi oftast ser på konserterna, särskilt de äldre, får från nu det inte alldeles enkelt. Museets bekväma P-platser är få.
Kanske borde man sätta in en konsertbuss från Stora Torget! En sådan tjänst blev jag själv inblandad i, i Karlstad när Universitetet ville att man skulle lägga konserterna i den nya aulan, mycket långt från centrum. Uppskattningen var stor.

För en arrangör måste det vara hur fritt som helst att välja spelplatsd. Så visst blir det intressant att se hur det går med de nya planerna. Idén med pausläckerheterna var attraktiv och går att utveckla. Men i bakgrunden finns en onödig skugga.
Marieborgskyrkan har varit stadens mest frekventa konsertlokal i många många år. Och ställt generöst upp, inte minst med pauskaffe för publiken och välkomstkaffe för artisterna. Att då kyrkans ledning bara får besked om flytten till museet genom konsertannonsen, det känns så stilfattigt att man skäms!

Nog om det nu, det har ingenting med Camerata Nordica att göra, bara med Västerviks Orkesterförening. Konserten i sig var ett rent mästerverk. De frontfigurer som leder Camerata Nordica från framgång till framgång har mycket olika karaktärer, både som ledare och stråkkonstnärer. Det handlar då om den konstnärlige ledaren, Levon Chilingirian, Berlinprofessorn Ulf Wallin och hedersledaren Terje Tönnesen.
Den här söndagen var Terjes, och han startade riktigt bryskt och äventyrligt. Av Jannis Xenakis "Aroura" och en sats av Heinrich von Biberns, kallad "Bönderna på väg till kyrkan" byggde han upp märkligt, dramatiskt konstverk med små, nästan innerliga sidorum.
Det var just i dessa som von Biberns musik fick fäste. Ett exempel här. Mitt i bruset hörs en nyckelharpa (i händerna på Torbjörn Westman), men avsikten är att den ska låta som den kyrkorgel som bönderna fortfarande har långt väg till. Och så gör den!
Polarvinnaren Xenakis dog 2001, Bibern nästan tre hundra år tidigare.

Konserten både började och slutade dramatiskt. Finalen var Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 8, den med extranamnet Dresdenkvartetten. Och vad den beskriver är Sjostakovitjs förfärliga upplevelser när han 1960 kom till den stad som våldtogs av de allierade 1945, med över 100.000 döda som effekt. Tonerna berättar om de döda, om bombtjuten, om skriken, bränderna, men också den första maskrosen som bröt sig igenom den spruckna asfalten när allting stillat sig.
Det är en fenomenal stråkkvartett, här spelad i en orkesterversion som stärker dramatiken. Lysande!.

Nu kan jag inte låta bli att erkänna något högst personligt. Ingen musik har berört mig mer än Dresdenkvartetten. Jag kom själv till Dresden hösten 1952, utsänd av den danska tidning jag bara någon månad tidigare börjat arbeta på..
Till Dresden kommer där en purung man, oskuldsfull och okunnig, mest uppvuxen i fredliga Sverige, och fattar ingenting. Återvänder hem till Danmark stum och tror att han ska förlora jobbet. Men han som då var redaktionschef tar mig om axlarna och säger (på svenska här): vi behövde bara kolla vilka känslor du har i kroppen. Värre uppdrag väntade.
När Sjostakovitj kom dit såg det fortfarande lika skrämmande ut. Men till skillnad från mig var han konstnär, med kraft att berätta, på sitt språk. Det löste min ångest.

Efter Xenakis-utbrottet kom Mozarts Stråkkvintett i c-moll från slutet av 1780-talet. En ensemble som med sådan artistisk säkerhet kan ställa om spelstil från Xenakis direkt till Mozart, den håller världsklass!
Mozart blev ju bara 35 år. Efter paus fick vi möta Franz Schubert som föddes sex år efter Mozarts död men vars liv blev ännu kortare, 31 år.
Schuberts tonspråk känner de flesta konsertbesökare, men dagens Rondo för violin och stråkar ligger utanför hans huvudspår. Det känns egentligen som ett enda mäktigt violinsolo. Och där tog verkligen Terje Tönnesen chansen att demonstrera sin rent halsbrytande skicklighet som violinist!
Och som sagt: det nya lokalgreppet är faktiskt spännande. Det ska vi följa uppmärksamt.