Västervik - cineasternas Mecka
I det gamla mejeriet är det sedan tidigare klart att Svensk bio bygger ett biopalats med tre salonger till sommaren. Och nu nås vi av nyheten att Palladium säljs till Eurostar som också planerar ett biopalats med tre salonger. Tanken är att det ska vara klart i juni.
Sammantaget innebär det här att Västervik skulle kunna ha sex biosalonger. Dessutom finns Tjustbio i Gamleby, två filmstudior i Västervik och en i Gamleby och filmvisningar på Folkets hus runt omkring i kommunen.
Så mycket film hinner jag inte se. Så mycket film finns det inte marknad för i Västervik, det säger alla inblandade, men ingen är beredd att kasta in handduken ännu.
Under tiden hoppas jag på att få mitt filmbehov fyllt. Filmstudiorna skulle kunna visa smalare filmer och kanske skulle till och med filmer som Brokeback mountain kunna visas i Västervik. (För er som inte vet handlar denna Oscarsfavorit om homosexuella cowboys.)
Prisregnet över Brokeback mountain leder förstås till att intresset ökar, men jag tror knappast att den går hem i alla läger.
Sådana filmer kommer förstås inte till en liten biostad, som Västervik ännu är, eftersom det skulle kunna innebära en ekonomisk katastrof för biografägaren. Men med fler salonger går det ju att spela lite, att ta in en smal film i en liten salong och sen fläska på med pangpang och romantisk komedi i en större.
Ärligt talat så är mina största bioupplevelser förknippade med små salonger och liten publik.
Samtidigt som alla andra gick och såg Titanic (för tredje gången) gick min syster och jag och såg Kundun, filmen om Dalai Lama. Andlöst vackert och spännande och vi ramlade tagna ut ur biosalongen där vi skramlat runt med ett par andra cineaster.
På måfå valde jag och mina tjejkompisar att se Il postino, en romantisk italiensk film om mannen som blir brevbärare åt nobelpristagaren Pablo Neruda som lär honom om kärleken. Vi var fem stycken och det var bara en annan person i salongen, men vilken underbar film! Il postino är fortfarande i topp på min favoritlista. Jag blir mjuk i hjärtat när jag tänker på den.
På Palladium i Västervik såg jag härom året Pianisten, den sanna historien om hur Wladyslaw Szpilman undkom förintelsen. Vi var inte många som såg den, tyvärr, men mitt hjärta värkte och jag hade en klump i halsen när jag gick därifrån. Aldrig kommer jag att glömma scenen när Wladyslaw Szpilman i Adrien Brodys gestalt i sitt gömställe lyfter pianolocket och spelar i luften ovanför tangenterna samtidigt som han hör musiken inom sig. Aldrig glömmer jag hur den italienske postiljonen spelar in ljudet av vågorna för att skicka till sin vän Pablo Neruda och inte heller hur de tibetanska munkarna gör mönster på golvet med färgad sand, för att sedan sopa upp alltsammans, som inledningsscen till Kundun.
Sådana upplevelser hoppas jag på nu när Västervik får fler biosalonger. Jag är en otrogen kund och kommer att besöka alla, jag hoppas att fler med mig tänker likadant så att Västervik blir det cineasternas Mecka som det nu finns möjlighet till där det finns utrymme både för filmer från Polen och breda Hollywoodproduktioner.
Så jobbar vi med nyheter