Varsågod, jag bjuder på terapi

Det är mycket snack om stress och utbrändhet i dessa dagar. Och för att inte hamna i där har jag några olika terapiformer som jag använder mig av. Som gör mig harmonisk. Som får mig att varva ner och glömma alla problem för en stund. För mig är de helt fantastiska, så jag tänkte dela med mig av dem till er. Så att de blir några av de 6 990 000 träffar man får när man googlar terapi. Vid sidan av de här vanliga, läsa bok, lyssna på musik och klämma sönder bubbelplast, har jag några riktigt nyttiga terapiformer.
En är att rensa ut och slänga saker. Skräpet, ofta fula kläder som man sparat för länge, blir symbol för allt ont. Och det skickar jag gärna vidare till någon second hand-butik eller till ett barnhem i Baltikum. Att elda stora brasor funkar också bra, men uppskattas ju tyvärr inte av alla i runt omkring en.Mina favoritterapier är något mer säsongsbetonade - gräsklippning och vedklyvning. När jag placerat hörselkåporna över öronen och satt mig i klipparsätet finns det inget annat. Fullt fokus. Själv jämför jag gärna detta med ett hårt träningspass där man kommer in i både fjärde och femte andningen. Det är bara jag och klipparen och gräset. (Tror för övrigt att terapiformen är ett arv från min far, som klippte gräset två gånger i veckan när jag var liten. Oavsett om det var grönt eller brunt.)
Vedklyvningen är lite mer svårtillgänglig, men ger samma tillfredställelse. Den kräver ju tillgång till ved, och då egen ved. Att klyva åt någon annan skulle inte ge lika bra effekt. Nej, en hög åt mig själv är målet med terapin. Min fina, blåa klyv är förresten en romantisk gåva från en person som tyckte att jag hade för mycket fritid en sensommar. Samme person gav mig även en fågelholk på alla hjärtans dag...
Det kluriga med terapiformer är att man kan bli beroende av dem. Att man inte kan låta bli dem. Att de blir viktigare än roliga saker. Jag har inte så roliga terapiformer så det är väl ingen risk, men jag har en kompis som har hamnat i en jobbig undergiven position till sin terapi, trots att den måste vara stentråkig. Att polera spisen. Glashällen blir aldrig fin nog. Han kan gnugga och gnugga i timmar. Inte bra. Jag kallar det spisonani. Märkligast av allt med mina terapier är ändå att de inte fungerar alls om de föreslås av någon annan. "Kan du klippa gräset?" Vips. Gräsklippningsterapin är förstörd för den dagen. Hur något avslappnande helt plötsligt kan bli så fruktansvärt motbjudande är väl bra underligt? Det ska jag sätta mig på klipparen och filosofera över.