Varningsflagg redan i pr-materialet

Redan pr-materialet till "Spelar du i kväll?", dokumentären om skådespelaren Erland Josephson, är en stor varningsflagga.
För det första är formuleringar som "En hyllning till teaterkonsten och livet" lika slitna som Pete Doherty men betydligt mindre intressanta, men det är bara början: "Kanske förlängs livet av konstens energi". Ja, kanske.
"Kanske undgår konstnären dödens famntag genom att helt enkelt berätta en historia: Har du hört den om Pablo Casals? Eller den om Robert Mitchum i Hollywood".
Eller den om 47:an Löken, Bellman och gamle pastor Blom med palsternackan?

Filmen är inte mycket bättre. Erland Josephson, en man som alltid haft en befriande avslappnad syn på sig själv och skådespeleriet, är uppenbart obekväm med regissören Ulf Peter Hallbergs kombination av demonregi och tillbedjan. I ena scenen tvingas Josephson att läsa repliker som "Is life but a dreamTarkovskij!¨life is strange", i nästa ligger han på rygg på golvet i någon sorts avslappningsförsök varpå Hallberg lägger sig bredvid och börjar prata Tjechov.
Hallberg tycks övertygad om att publikens beundran för Hallberg är nästan lika stor som Hallbergs beundran för Josephson; vid vissa tillfällen måste kameran ha tre meters distans till Josephson bara för att regissören ska kunna klämma sig in i bilden.
Och när Hallberg inte syns kan ni lita på att han hörs; varje mening av Josephson följs av ett volymstarkt "ja!", "mmm", eller "naej" från Hallberg, en olat i film- och tv-sammanhang som alla journaliststudenter lär sig slipa bort minuterna efter uppropet.
Men det är klart; det här är väl ingen intervju utan ett Samtal.

Jag förstår att det var skoj för Ulf Peter Hallberg och Torben Skjødt Jensen att få regissera Erland Josephson och snacka lite Strindberg och Tarkovskij. Men varför blanda in Filminstitutet (filmen fick en halv miljon skattekronor i förhandsstöd), ett helt filmteam och, säg, 632 biobesökare?
Erland Josephson hade förtjänat en bättre film.