Hur kan något så djupt, så tragiskt och så berörande som en ung kvinnas självmordsplaner över huvud taget kallas underhållande? Det frågade jag mig innan jag började läsa den här boken. Men faktum är att norrmannen Erlend Loe lyckas med balansakten att samtidigt som han berättar den svartaste svarta historia, få läsaren att bli varm i bröstet och till och med uppfatta humoristiska drag i historien.Varför det är så förstår jag inte. Tänk er själva: 18-åriga Julie förlorar hela sin familj i en flygolycka i Afrika och blir ensam med en inhyrd, polsk kakelsättare i lyxvillan utanför Oslo. Månaderna efter olyckan går hon i terapi och för samtidigt dagbok över hur hon lyckas dupera psykiatern så att han inte ska förstå att hon är självmordsbenägen. I själva verket smider hon fasansfulla planer för hur hon ska avsluta sitt liv och förenas med föräldrarna och brodern. Dagboksanteckningarna ångar av svärta och sorg. Hur roligt kan det bli?Men samtidigt har Julie ett språk som får henne att framstå som en i grunden tuff och rolig tjej som utåt sett inte visar mycket av de känslor hon delger i dagboken. Och det är kanske hennes rappa och krassa reflektioner av verkligheten omkring henne som gör att boken trots det fruktansvärda ämnet inte bara blir uthärdlig, utan tvärtom riktigt beroendeframkallande och stundvis rolig. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig innan jag läst den från pärm till pärm.Så mycket mer om innehållet känns dumt att avslöja här då boken innehåller en del överraskningsmoment. Men för alla som gillar Erlend Loes lite speciella, korthuggna berättarstil och som klarar av en stor portion svart humor kan jag bara ge ett råd: Läs den!
