Ja, det blev en musikupplevelse utanför det vanliga för oss här i väster. Bo Ingelberg hade fått Svarta Havets DonKosack-kör att landa här i Västervik på deras turné den här sensommaren. Igår kväll sjöng de i Laholm. Idag är de på väg till Norge.
Förs det där med "kören". Själva kören, numera med hemort i Bulgariens huvudstad Sofia, är över tre gånger så stor som den gästande oktetten. Men åtta röster är en praktisk turnéstyrka.
Åtta plus chaufför ryms i en minibuss. Och det konstnärliga resultatet räcker sannerligen. Var körens två andra oktetter befinner sig någonstans, det vet jag däremot inte.
Konserten var uppdelad i två akter. Den första med elva ryskortodoxa hymner - de flesta i stort sett allmänt okända. Den andra mest med ryska folksånger, och då dyker det upp mer bekanta tongångar. Som Fågelsången "Koko", "Stenka Ravin", "Aftonklockorna". Och mest dramatisk, med den nämnde basen Chamov som solist: "Volgasången".
Eva Kirkebys lilla andakt mellan de ortodoxa och de mer folkliga tonerna var också en praktisk mellanakt för sångarna. De kunde klä sig mer färgrikt, och vila en stund för att hämta ny kraft. Sång - på deras stil och nivå - ställer professionella krav, både på samsång och soloinslag.
Samtliga i Oktetten har soliststatus och får under konserten flera tillfällen att träda fram extra. Den andra basen, Kirov, överraskade till exempel med att närma sig tenorhöjd i en av folksångerna. Det handlar inte heller bara om röster. Flera av visorna ger utrymme för nästan burleskt sceneri - så långt man kan komma från det kyrkliga.
I den rent svängiga låten "Masun" ser det ut som om tenoren Lalof sjunker ihop men räddas av röstgrannen Botev. Mixen humor-allvar gör oss i publiken extra observanta, ja helkoncentrerade för att inte miss någon detalj.
Skickligheten, stilsäkerheten, tonkraften. Allt detta medverkade till en unik upplevelse.