Vardagsdramatik med platt slut

Jag gillar verkligen filmer som bara börjar: Ett medelålders par på en äng, en picknickkorg och så plötsligt - en luftballong på drift, en liten pojke i korgen, en tragedi. Inga evighetslånga förtexter, ingen lista på tre inblandade produktionsbolag, inget "presenterar stolt..." Bara en film som börjar.
Tyvärr blir resten av "Kärlekens raseri" aldrig lika bra som sina första fem minuter.
Filmen är något så ovanligt som ett stillsamt vardagsdrama med skräckfilmens dramaturgi - som om Mike Leigh regisserat "Farlig förbindelse" med vänster hand.
Huvudpersonen Joe (Daniel Craig från "Road to Perdition") är en av de överlevande från ballongolyckan. En annan är Jed (Rhys Ifans från "Notting Hill"). Jed tar det som ett tecken på att de två hör ihop och börjar närma sig Joe på ett allt mer skrämmande sätt. Är han en religiös dåre? Bara religiös? Bara dåre?
Tyvärr lider "Kärlekens raseri" av några logiska luckor (ring polisen! Polisen!) och ett lite platt slut. Välspelat, bitvis engagerande men bättre på idéplanet än som färdig film.