Vardagens små mysterier

Solja Krapu hypas duktigt i dessa dagar. En författare som tar fasta på det positiva i tillvaron. Vardagens små mysterier. En poesi likt ett barnbarn till Sonja Åkessons folkhemska dikter. Inventeringar av vad som faktiskt bara finns där i livet om ögonen är öppna. Det går att odla potatis i en hink på balkongen. Och om man är sjuk, förkyld till exempel, blir man uppmärksammad. Kanske det kan vara idé att uppsöka ett virustätt dagis?

Inledningsvis tycker jag att dikterna är allmänt tillkämpade. Det är inte alls så klatschigt upproriskt som företaget framställs. Att skriva om det enkla är inte alltid enkelt. En viss omständlighet infinner sig faktiskt. Dessutom är de ju en hel del numera som skrivit om kvinnan i kläm mellan penningbrist och självförtroende i en allmänt kravfull tillvaro. Kristina Lugn och Lina Ekdahl för att nämna två framgångsrika ironiker. Men kanske det klämkäcka inte är så ofarligt? Kanske bettet i texterna trots allt finns där? Sarkasmerna?
Det började så oskyldigt med diskbänken heter Solja Krapus aktuella diktsamling och efter att kvinnan börjat med disktrasan slutar hon inte förrän hela lägenheten är rentvättad. Allt, inte endast fläckar och bråte är borttaget, också Nationalencyklopedin, ja allt, och det ekar tomt i huset. En poesi i sak. Tomheten bakom och under välfärdens kulisser blottad! Så förhåller det sig med den käckt viftande tummen i vädret.

Solja Krapu är estradpoet, och det märks. Vad som i tryckt text är tungfotat förvandlas säkert på scenen till något kvickt och slagfärdigt. För att kompensera denna brist har förlaget bifogat såväl en disktrasa som en cd med hela tolv dikter inlästa av författaren.