Våra sjömärken har blivit kulturminnen

Sjömärken har den sjöfarande människan alltid behövt, allt från naturens egna märken till dem så småningom av människan konstruerade. Om detta skriver Johnny Söderlund i sin nya bok Sjömärken - vägvisare och kulturminnen, utgiven av Statens Maritima Museer. Här får vi oss våra svenska sjömärkens historia till livs.
Författaren har dokumenterat svenska sjömärken ända från Svinesund till Haparanda. Det är en diger lista han presenterar. Och inte bara en lista utan utförliga beskrivningar på alla sjömärken, och vissa skriver han mer ingående om.
Sjömärkenas historia börjar i urtiden. I historisk tid har vatten alltid varit förenande kommunikationsleder, inte hinder som vi idag kan tycka. För att ta oss fram har sjömärken behövts, för att varna och leda rätt, och som igenkänningsmärken. Utmärkningen i farlederna började med stenrösen, kasar och stångmärken. Det var först under sent 1800-tal vi fick riktiga fyrar ute i farvattnen.
I dag är sjömärkena kulturminnen.

I bokens historiska del nämner författaren bland mycket annat Kung Valdemars segelled som beskrivs redan på 1300-talet. Den leden går förbi våra farvatten i Tjust skärgård, och här omnämns bland annat Spårö. Men i denna medeltida beskrivning nämns inga sjömärken. Johnny Söderlund drar dock slutsatsen att sjömärken i form av kummel funnits redan på 1500-talet även om de inte är omskrivna. Inte förrän i mitten av 1800-talet började man rita in sjömärkena på sjökorten.
1978 gjorde Riksantikvarieämbetet en fornminnesinventering i skärgårdsområdet i Västerviks kommun, från Västrum till Östgötagränsen. Då påträffades runt 60 sjömärken bara i Loftahammars och Östra Eds socknar. Författaren konstaterar också att här finns många ortnamn med anknytning till sjömärken.

I flera kapitel beskrivs olika typer av sjömärken. Till exempel båkar. Båk är ett större sjömärke utan fyrlåga.
I detta kapitel har Spårö båk utanför Västervik en egen avdelning. Den beskrivs som en av Sveriges vackraste bevarade båkar, och vi Västerviksbor är nog benägna att hålla med. Samma åsikt hade ju en gång också Evert Taube i boken På kryss med Ellinor.
Ett sjömärke på Spårö beskrivs första gången år 1644 i Johan Månssons sjöbok, och var då en kase som sedan blev en vårdkase. Denna ersattes 1777 av den nuvarande båken, som sträcker sig 25,4 meter över havet. Sedan 1935 är Spårö båk kulturminnesmärke.
För seglaren och sjöfararen är den härboken en guldgruva, liksom för den sjöfartskulturellt intresserade.