Det är ett ganska vanligt fenomen att försöka sig på att upphöja det man själv håller på med till konst. Vem som är konstnär, och vad som är konst är väl egentligen en debatt som bäst bör tagas i någon dammig föreläsningssal eller runt ett bord efter några glas vin, så vi struntar i den just här och nu. Jag är ganska liberal när det kommer till konstbegreppet. Mycket kan falla under kategorin. Men en gång drog till och med jag i nödbromsen, lite tyst för mig själv.
När jag pluggade fick man ibland förmånen att läsa uppsatser. Vissa var bra, andra var sämre (mina egna inga "hits" så här i efterhand). På ett seminarium lade en student fram en uppsats om "dataspel som konst". Jag förstår grundtanken, vissa spel består av detaljrika miljöer i okända världar och det kan faktiskt vara hisnande vackert. I det här fallet handlade det inte om detta. Snarare ville kandidaten göra gällande att när hon spelade onlinespelet "World of warcraft" skapade hon interaktiv konst. Ack lidandet det måste medfört, ack vedermödorna vid skapandeprocessen. Jag nästan kände smärtan i, om inte penseldragen så i alla fall i musförningen.
Vilken rolig idé, eller? Jag blev ganska tveksam. Kunde det vara så att kandidaten istället för att skriva på sin uppsats hade spelat en hel del dataspel? Om det kan vi bara, så här i efterhand, spekulera.
Ett genuint intresse kan ligga bakom det hela och som "happening" betraktat passar det väl in på många kriterier. Det sker här och nu, kan inte upprepas och det är åskådaren som är deltagaren och själva konstverket. Det medför också vissa problem. Själv anser jag det inte vara konst om jag tittar på tv, snarare ett konststycke att inte byta kanal oftare. Men nu för tiden håller jag dörrarna, om inte vidöppna, så lite tillåtande på glänt.
För helt plötsligt får man igen, och så sitter man där och måste inse saker. Till exempel att man själv kanske har ett intresse som andra ser som banalt och hobbyartat. När jag lade fram min sista uppsats gick det hett till, inbillade jag mig. Efter att ha pratat mig varm om "Streetart" och "Banksy" och "tags" och "stenciler" börjar opponenten förbereda sig. Jag hade jobbat hårt, i alla fall intensivt. Jag levererade rakt på, jämförde stilar och gav historisk bakgrund. Ingen tråd varför liten, ingen jämförelse för djärv.
Och hur snabbt kan inte luften gå ur och mattan slitas bort under fötterna. Min opponent, den som ska granska uppsatsen innehåll, inleder lakoniskt med de smått legendariska orden:
- Jag har läst en bra uppsats om klotter.
Det blir till att införa konstuttryck i vardagen för att få det hela legitimt. Den enes konst är den andres dataspel och min klädsorteringshög på golvet i sovrummet börjar bli lagom pastös. Mina flottiga glasögon gör världen spännande sfumato och diset i duschen är inte långt ifrån Turners tåg.
Nästa gång du går ut och äter med en vän, gör en happening utav det.