Vår egen förrädare håller inte hela vägen

Det blev tid för att tänk om och tänka nytt. John le Carré förefaller inte ha haft några större bekymmer med den saken. Han var snabbt tillbaka i matchen med nya fängslande historier. Han såg nya möjligheter i den värld som växte upp i skuggan av kommunismens sammanbrott. Skurkar och hjältar förblev dock desamma. I dag har de gamla onda kamraterna från KGB blivit ledande gangstrar inom den ryska maffian. Hjältarna i de västerländska säkerhetstjänsterna är samma gamla helyllegrabbar som förut. I Vår egen förrädare (översatt av Kjell Waltman) får ett ungt brittiskt par huvudrollerna. Under en semester i Västindien stöter de på en rysk mångmiljonär. Han är en grov karikatyr av den ryske maffiakillen, som vi lärt känna från Hollywoods förtrollande värld. Han är stor; burdus, flintskallig, snuskigt rik och gift med en kraftigt blonderad kvinna med religiösa grubblerier. Han har tjänat alla sina pengar som bulvan och penningtvättare åt de ryska brottssyndikaten. Men nu är han skraj och försöker få skydd i väst. Han är beredd att sälja sina forna vänner för att börja ett nytt liv i Storbritannien. Det unga paret blir hans länk till den brittiska säkerhetstjänsten, som han hoppas ska ge honom en fristad i utbyte mot hemligheter med stort H. John le Carré är en driven berättare. Det har han bevisat hur många gånger som helst sedan han slog igenom 1963 med Spionen som kom in från kylan. Det är inte lätt att fortsätta att vara en skrivande succémaskin i all evighet. Det kan vi alla förstå. Den här gången tycker vi att han har lyckats mindre väl än vad han har vant oss vid. Vår egen förrädare platsar inte på vår lista över John le Carrés tio bästa historier. Tyvärr.

Vår egen förrädare håller inte hela vägen

När Berlinmuren föll en novemberkväll 1989 tändes hoppet om en lyckligare tid för människorna bakom järnridån. Men för thrillerförfattarna som försörjt sig på det kalla krigets brutala vardag blev livet lite svårare...