Vänsterhandens mästerskap i Västerviks tingshus

I går kväll var det dags för Västerviks nya kammarmusikförening, con amores andra höstkonsert i Tingshuset. Den hade fått namnet Tranströmerafton men huvudpersonen var inte där. Troligen fanns det ett fromt hopp om att man skulle kunna locka dit honom. Tomas Tranströmers tillstånd är dock inte sådant att det lockar honom iväg på reseäventyr.
Att inte Svenska Akademien har givit honom Nobelpriset i litteratur är närmast en skam. Och nu börjar tiden rinna ut. Det är inte akademiens enda fläck. En annan är Artur Lundkvists orubbliga förakt för Astrid Lindgrens ?barnstrunt?. En tredje är tjabblet kring delningen av priset till Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974. Tveklöst skyndade det på Martinsons död.

Tomas Tranströmer är sannerligen värd världens främsta litteraturpris. Hans laddade dikter är, som det också stått här i tidningen, översatta till över 50 språk. Utan att vara ett aktat namn världen över händer inte detta.
Vid sidan av sitt diktande har han spelat mycket piano och gjort det med stark kunnighet och känsla. Den stroke som drabbade honom för 14 år sen tog bort hans högra hands förmåga att spela vidare. Därför har flera tonsättare komponerat och tillägnat honom pianomusik för bara vänster hand. Sådan fick vi höra i Tingshuset tillsammans med följande tre artister:
Eva Pierrou, con amores initiator, ordförande och självklara pianosolist. Hennes bakgrund är så känd här att jag inte behöver gå in på den.
Elena Voronova Sandberg har också hunnit bli omskriven här i Västervik som den lysande gitarrkonstnär hon är. Född i Sankt Petersburg och utbildad där på det berömda Konservatoriet. Västerviksbo sedan 2001.
Torsten Wahlund, diktläsare, det vill säga konsertens förmedlare till Tranströmertemat. Alla som under åren till exempel lyssnat på Dagens Dikt i radio vet direkt vem han är.

Nu till programmet. Det var underbart. Hur idén kom upp gissar jag mig till. För ett år sedan bröt Eva Pierrou högerarmen. Fför en pianist är det en katastrof. Om man inte också är optimist, som Eva Pierrou!
Det finns tonsättare som skrivit pianomusik för enbart vänster hand. Alexander Skrjabin (1871?1915) hör till dessa. Han var också stor pianist och ville inte acceptera att sluta, drabbad av en senskada. Så han fanns med i programmets final.
Men jag tror att Arne Mellnäs, svensk tonsättare som gick bort förra året, gav den verkliga impulsen. När det begav sig var han och Eva Pierrou ?skolkamrater? på Musikaliska Akademien och kände varann väl. Han var den som först, redan 1992 skrev vänsterhandsmusik för att Tomas Tranströmer själv skulle kunna spela.
Ulf Grahn är en annan, högst levande tonsättare, som några år senare gjorde samma sak. Till glädje för Tranströmer och nu till glädje för Västervikspubliken som sannolikt fick möta okända toner. Tänk att sjukdom kan föra så mycket gott med sig.
Andra vänsterkompositörer är britten Arthur Foote liksom holländaren Coor de Groot. Båda dessa är döda, men deras musik är högst nutida. Allt detta passar en pianist som Eva Pierrou. Hon gillar utmaningar och går iland med dem. Det är rent märkligt att det går att få ut så mycket ur en flygel, med bara hälften resurser, bara en hand i bruk.
För att känna samband med Tranströmer ligger det ju nära att läsa hans lyrik. Kerstin Rymell, en av Västerviks litteraturkännare visste både vad hon ville höra och vem man skulle be att läsa. Torsten Wahlund var ett självskrivet namn. Han är en av landets mest säkra recitatörer och det inom vida områden. Tranströmer hör till favoriterna.
Behövdes det något mer för att forma en njutbar kväll? Kanske inslag i ett lite mildare tonspråk. Även där fanns den perfekta lösningen, Elena Voronova Sandberg. Dessutom är Tingssalen som skapad för gitarrlyrik. Man gapar inte höghalsat i den miljön.

Ett stycke musik. En dikt. Paus för eftertanke. Programmet blev en ström av toner och ord där det mesta hörde ihop, tog lärdom, vandrade vidare.
Västervik har nu två profana arrangörer av det vi kallar konstmusik.
Orkesterföreningen och con amore. Orkesterföreningen håller sig uteslutande till den egna orkestern och de konserter som ingår i Camerata Nordicas turnéprogram. Liknande föreningar i grannkommuner har genomgående mer omväxlande utbud, inte minst inom den tätare kammarmusiken. Därför är con amores start i Västervik värd ett extra välkommet, en varm lyckönskan. Måtte det gå bra! Mer fullsatt än vid någon kändisrättegång blev det.
Alldeles lätt är det inte att få den här typen av verksamhet att gå ihop. All uppmuntran vi kan ge stärker livskraften. Tänk på det!