Välskriven roman om lång cykelfärd

Nu borde Ron McLartys "Jag minns att jag sprang" ha uppmärksammats av bokförlagens lektörer, för den är välskriven och mycket bra. Man undrar stilla hur många bra romaner som kastas i papperskorgen.
Temat i debutboken är välkänt och ofta använt. Men få engagerar läsaren på samma sätt som Ron McLarty. Hans berättarteknik är att varva dåtid och nutid i vartannat kapitel.
Parallellt följer man den vuxne, för att inte säga groteskt storväxte huvudpersonen Smithy Ide och den unge, trådsmale Smithy som är lillebror, tafatt och rådvill.
Uppväxten domineras av hans vackra storasyster som tyvärr är schizofren och stundtals drivs av en inre röst med otroligt våldsamma konsekvenser. Mamman lagar mat och pappan har vigt sitt liv åt baseball och åt att se till sin dotter. För samtal om känslor finns ingen plats hos familjen Ide.
Unge Smithy är en ensamvarg som springer och cyklar och fiskar och åker till Vietnam. Han äter och dricker sig fet under årens lopp och går in i ett tillstånd av likgiltighet tills en dag då hela tillvaron ställs på sin spets.

Utan att han riktigt veta hur sitter han på sin gamla cykel och är på väg tvärs över den amerikanska kontinenten ut ur sin trista tillvaro och in i den pulserande verkligheten. Sin vana trogen låter han livet omkring honom bara hända och det gör det. Han cyklar sig smal och benar ut sitt liv. Som sagt är temat välanvänt, men Ron McLarty har ett underbart språk och kommer med fantastiska små inpass med många tänkvärda berättelser i berättelsen. Boken inbjuder till sträckläsning och rekommenderas varmt.

Välskriven roman om lång cykelfärd

Ron McLarty har gjort en raketkarriär som författare på ett mycket ovanligt sätt. Han blev publicerad och känd tack vare att Stephen King hörde hans bok som inläsning. Tidigare hade allt han skrivit refuserats.