Välkommet besök av Camerata

Greppet som Camerata Nordica tog om sin publik i Gamleby kyrka på lördagskvällen var perfekt. Två omgångar av praktiskt taget okänd musik. Lika många av välkända, harmoniska, ja även mer lättsmälta toner. Det betyder ju att vi både hinner känna igen oss men också få kika in i mer okända världar. Presenteras det dessutom så storartat som Camerata Nordica kan, då går vi hem efteråt, berikade.Allt detta hände alltså på lördagskvällen. Camerata Nordica är en alltför sälltsynt gäst i våra trakter, det har vi kunnat läsa om lite då och då. Därför var det inte överraskande att konserten i Gamleby även lockade musiklystna från andra delar av Tjust.Konserten var inplanerad sedan länge. Men tänkt som ledare och solist var den japansk/tyska violinisten Mayumi Seiler.Vad skulle då Länsmusiken ta sig till när hon plötsligt blev förhindrad. Lösningen kom med Ernst Kovacic, österrikaren som ett par gångar tidigare (2001 och 2003) framgångsrikt har turnerat med den här ensemblen, låt vara att den då hette Camerata Romana.Men programmet då? Kunde Kovac ta över det som ensemblen redan repeterat in? Minsann! Och dessutom med bravur. Ja, tre av programnumren. De två kända verken, Joseph Haydns Violinkonsert i C-dur och Felix Mendelssohns nionde Stråksymfoni samt konsertupptakten, ungraren Sándor Veress "Fyra transsylvanska danser". Transsylvanska teman var kära för Veress. Han föddes i den del av Transsylvanien som nu hör till Rumänien och blev tidigt "frälst", särskilt på den genuina musiken, av föräldrarna.Veress Danssvit pendlar mellan de mest olika karaktärer och tempon. Efter poetiskt milda anslag känns sista satsen, Dobbantós, som en närmast viril utmaning.Vad som Kovacic själv stoppade in i programmet var Ernst Kreneks "Brasilianska Sinfonietta" för stråkorkester från 1950-talet. Krenek, som dog för knappt 20 år sedan, kom väl med tiden att räknas som en världenruntflängande amerikan. Men han var född i samma österrikiska trakter som Ernst Kovacic.Nu till vad jag kallar konsertens två huvudnummer. Först Haydns C-durkonsert från 1760-talet, en period då wienarna brann extra för det italienska. Och detta märks verkligen i Haydn-konserten, inte minst i den långsamma mellansatsen där Ernst Kovacic är skön violinsolist till läckert pizzicato-ackompanjemang av hela ensemblen.Ibland blir vi nästan tvångsmatade med hur obegripligt mycket Wolfgang Mozart hann komponera som liten pojk. Felix Mendelssohn var nästan värre. Innan han hunnit fylla 14 kunde han lägga tolv stråksymfonier på bordet! Den nionde, den i C-dur, var lördagskonsertens finalnummer. Och den spelades så fenomenalt grant att man satt där och häpnade. Och undrade hur det är möjligt att en ensemble på femton stråkartister kan fungera så grandiost samspelt. Ernst Kovacic är också en fenomenal, inspirerande ledare.Man kan inte säga att kyrkan fylldes, trots det generösa erbjudandet med kollekt istället för entréavgift. Många läsare kanske nu ångrar missen att de inte passade på. Men turnén drar vidare. Oskarshamn kyrka på onsdag är naturligtvis en chans. Men knappast finalkonserten på torsdag i Helsingborgs Konserthus. Där tror jag på fullsatt. Begriper vi verkligen hur stor Camerata Nordica är - utanför våra läns- och landsgränser?