We won’t empty your pockets completely." Vem kan motstå en italiensk gemytlig kvarterskrog med massa mättande delikatesser? "If you are hungry: go to McDonalds." Det är bara det att den här ligger i Estlands huvudstad Tallinn. Och alla blir charmade av mysigheten. Även vi. För trots att det inte finns någon meny, utan bara ett brunfärgat pappersark med en text om att vi inte kommer att bli totalt skinnade, så sitter vi kvar. Italienaren, som välkomnat oss med ett högljutt CIAO, tittar sig omkring på hyllorna fyllda med vin och italienska konserver. Han är på jakt efter ett dyrt vin som passar våra svenska plånböcker. "Sit down and shut up." Och han är trevlig, han är uppmärksam, han bjuder på sig själv, han sätter sig vid borden, han engagerar sig. Här är du utvald, här är du speciell, här är det helt okej att titta, stirra och prata med bordsgrannarna. De flesta drar lite lätt på läpparna. Och till och med de fyra brittiska killarna som är ute för att festa och ’"go night clubbing" sitter kvar. Italienaren lurar på dem ett dyrt vin och trots att de egentligen är skithungriga blir de pådyvlade en skärbräda antipasti. Och här öppnas burkar med chili och engelsmannen vid bordet bredvid vurmar över de fantastiska frukterna som han älskar. Och han provar och smakar, verkar oberörd. Men den unge britten vid bordet längre bort blir snarare knallröd i ansiktet. Kämpar efter andan. - Oj oj, du får ta hand om honom i kväll. Chili är bra för potensen! kommenterar italienaren och vänder sig till engelsmannens finska flickvän. - I know, säger hon lite besvärad och med ett snett leende. Vi njuter av skådespelet, engagerar oss. Vi vill också få del av uppmärksamheten. Provar chili. Men den amerikanska tjej som kommer in och varken vill dricka vin eller äta småplock får en annan behandling. - Om du inte dricker vin är det inte jag som ska ta emot beställningen, suckar italienaren och vänder sig till engelsmannen som köper chiliprodukter för flera hundra kronor istället. En stund senare sätter vi i vrångstrupen när en av de italienska "servitörerna" börjar prata svenska med två göteborgare. Han har bott i Göteborg i flera år, kan felfri svenska, och låtsats som ingenting, trots att han måste förstå att vi också är svenskar. Det är konstigt men trots att stället varken har en meny eller serverar mat så är vi nöjda och glada. Vi svävar på vägen ut när vi motvilligt lämnar stället. Italienaren hejdar oss i dörren, tackar, tar i hand och vi ler. Och det spelar ingen roll om de någonsin kommer att servera mat här, trots att vi fortfarande är hungriga. För vi är ju polare med italienaren och vi har haft kul. Och: "They didn’t empty our pockets completely."
