Välfärdsårens historia på pränt

Detta är den mest intressanta och faktiskt roligaste historiebok jag läst. Rolig i meningen humoristisk ska man kanske inte kalla den, men Göran Hägg har skrivit en riktigt underhållande bok om vår svenska historia mellan åren 1945 och 1986, med titeln "Välfärdsåren".
Det var under de åren vi upplevde det stora språnget i Sverige, när välfärden i folkhemmet utvecklades, nådde sin höjdpunkt och sedan dalade. Efter Olof Palmes död har välfärden raserats. Därför sätter han punkt i sitt historieskrivande där, men sista kapitlet handlar ändå om åren därefter, med slutsatser om varför det blivit som det har på senare år.

Göran Hägg är docent i litteraturvetenskap och en mycket kunnig författare, framför allt i ämnet litteratur och kultur som är en av alla delar i vår historia. Jag gillar hans bok av flera skäl, och ett är hans stora kunskap och förmåga att förmedla den i skrift.
Dessutom är detta en bok som ger mig sammanhang och helhet. Det är mitt liv den handlar om, den tid jag växte upp från 50-talets mitt och framåt, och de närmaste åren före som ger mig en bakgrund till den tiden. Nu förstår jag betydligt bättre varför vi levde som vi gjorde, varför människorna tyckte och tänkte som de gjorde och vad som formade våra liv då.
I sitt berättande använder han sig själv som motor. Genom sin egen familjs historia får vi mikronivån och med de stora politiska skeendena får vi makronivån. Däremellan finns samhället, det som är vi alla människor som lever i förhållande till varandra även om, som han konstaterar, ingen lever ett normalt liv eftersom alla liv är unika. Denna attityd är en del av hans berättarstil.

Han börjar på fredsdagen 1945, med lättnaden över att Europa äntligen fått fred. Det gav hopp om framtiden, ett hopp som också infriades de kommande decennierna. Vi får följa den politiska utvecklingen och den sociala ingenjörskonst som formade efterkrigstidens stigande välfärd, både på regeringsnivå och vad som hände ute bland folk.
Nu får vi veta betydligt mer om 40- och 50-talets hårda konflikter och motsättningar. Motsättningarna fanns djupt ner i folklagren. Svenskarna talade inte politik med varandra, om man inte var helt säker på att den andre hade precis samma politiska uppfattning som en själv. Folk handlade antingen i Konsum eller i de privata butikerna, av politiska skäl. Medborgarna kände tillit till sina politiker, en tillit som besvarades genom hederlighet och en uppriktig önskan att inte dra fördel av sin position. Sådan var attityden bland de flesta av folkhemmets politiker. De var som svenskarna; ett rejält folk.
Tänk så annorlunda det var då. Begreppet politikerförakt fanns inte.
Det var därför som det som upplevdes som skandaler och rättsröta fick så stort genomslag. Det behövdes inte mycket för att uppröra.

Han tar också hål på en del myter, bland annat den att vi ska ha rekordhög skatt i Sverige i dag. Vi har betydligt lägre skatteuttag nu än till exempel på 70-talet. Och den att makarna Myrdals bok "kris i befolkningsfrågan" skulle ha förespråkat rashygieniska åtgärder, vilket den inte alls gjorde.
Göran Hägg uppehåller sig också en hel del vid 70-talets flumår i samhället, hur skolan fördummades uppifrån och om populistiska lagförslag som kunde gjort skada om de antagits.
Han skriver fängslande och med ibland riktigt bitska kommentarer. Det gör att detta inte alls är någon neutralt hållen lärobok, tvärtom. Men hans personliga åsikter höjer bokens värde avsevärt och bidrar till att man nog gärna sträckläser den. Och det är bok späckad med väl underbyggda fakta, tro inget annat.