Våld och sex i poetisk förening

Theodor Kallifatides har skrivit en poetisk roman om våld och grymhet, förälskelse och kärlek, om människors relationer. En berättelse förklädd till kriminalroman. Hans nya bok I hennes blick liknar inte andra i genren.
Ramen för berättelsen är att två ryssar dödas i Stockholm under ett och samma dygn, en på Solvalla och en på Grand Hotel. Samma dag hittas en ung kvinna mördad och innebränd i en bil i ett garage i ett äldre bostadsområde. Sambanden mellan dessa tycks först inte uppenbara. Mitt i detta står polisen Kristina Vendels personliga inblandning och det brott hon själv utsatts för, ett skändligt brott.
Handlingen utspelar sig i december 2001, det år då V S Naipul fick Nobelpriset i litteratur. En händelse som spelar en avgörande roll vid upplösningen av fallet.

Tyngden i berättelsen är lika mycket det grymma våldet som sex. Och våld och sex i kombination. Det är väldigt mycket av bådadera och det känns därför nästan malplacerat när den sexuellt uttryckta kärleken, erotiken, gör intrång.

Människors känslor för varandra, och brist på känslor, genomströmmar hela boken. Framför allt familjekärleken, moderns kärlek till barnet, dotterns kärlek till fadern, broderns kärlek till sin syster. Familjebanden håller samman människorna men stöter de också bort från varandra.
En stor behållning, och en viktig del av Kallifatides berättelse, är hans lättsamma och samtidigt bitande vassa samhällsanalyser, levererade som i förbifarten. Men de är guldkorn utkastade av en skarpt iakttagande författare.
För den som läst Kallifatides två tidigare deckare om polisen Kristina Vendel och rotel 6 ger hon säkert intryck av en betydligt mera helgjuten människa än i denna enda. Det är kring henne allting kretsar och det handlar lika mycket om henne själv som om mordgåtorna och arbetet kring dessa.
Kristina Vendel är en människa som är både kall och varm på samma gång, både beräknande och impulsiv, både inom sig själv och utåt. Men som läsare kommer jag henne inte riktigt in på livet. Kanske är hon alltför perfekt i sin otillräcklighet. Eller är det författarens sätt att göra henne undflyende, som en del av hennes karaktär.
Även den andra huvudrollen, mördaren, är en motsägelsefull människa. En älskande broder och hängiven familjevärnare. Men också en i dess rätta bemärkelse kallblodig mördare utan minsta känsla för vad människolivet är värt.

Theodor Kallifatides har skrivit en roman som jag har svårt att släppa efter läsningen. Den väcker många tankar och får mig att emellanåt undra varför han valt att skriva det han gjort. Kanske har berättelsen valt honom.
Hans språk och berättarstil känns ibland som om de vore på kollisionskurs med intrigen och historiens yttre ram. Ändå är det en kombination som är berikande och som ger mervärde för mig som läsare. Det är en gåtfull bok och ju mer jag begrundar den ju mer undrar jag vad det egentligen är jag läst. Så ska en god bok kännas, länge efteråt.

Våld och sex i poetisk förening

Theodor Kallifatides har skrivit sin tredje deckare.