Vad värnar det mänskliga?
Villa Dei Papiri
AlfabetaPoeten Jörgen Lind har med några diktsamlingar skrivit in sig hos kritikerna i landet och den fjärde boken, Här kommer de varma strömmarna, blev något av ett genombrott.
I år följs succén upp med samlingen Villa Dei Papiri. Boktiteln anspelar på en byggnad i Herculaneum, som vid sidan om Pompeji, ödelades vid Vesuvius utbrott 79 e. Kr. Med händelsen som utgångspunkt, hur pappersarken förkolnades, hur människokroppar, kött, senor och ben, smälte samman i värmen och lämnade brända fragment och håligheter efter sig, slår författaren broar genom tiden, och det mesta av det digra innehållet utspelas i nutid. Lind kommenterar politiska händelser och samtida stämningar, registrerar. Likt Göran Sonnevi inflikas privata förhållanden, men till skillnad från denne blir Lind aldrig intim, det vill säga vi slipper veta när och hur han älskar. Och med denna markering är det också sagt att poeten höjer perspektivet - berättarperspektivet. Inte så att våldet som redovisas distanseras, eller försvagas genom ett akademiskt filter; mer då att språket tvättats rent från pratighet.
Samlingen slutar dock i hög grad intimt men med den resning som gör prosadikten till klassisk i sin hållning, sedan må den vara hur enkel den kan. Den utsatta och sårbara människan ikläds en värdighet som inte har andra skydd än att ta till än just denna hennes samma mänsklighet.
Barnet sitter i sitt rum och ritar en karta. Det mås-
te finnas en plats som är värd all hennes längtan.
Det är väl också en hemkomst där det går att bör-
ja igen. Ja. Vi bär våra stenar. Kärlek. Våld. För-
soning. De flesta ger efter, för att inte gå under. Vi
stod vid trösklarna, men sent en kväll gick vi in till-
sammans. Nu sträcker du ut armarna rakt fram-
för dig och ljuset kommer åt, trär på dig, den tun-
na väven. Stenarna mjuknar. Jag skriver för att lyf-
ta dem. Annars är det meningslöst.
Ett varnande för människors förakt av det svaga sufflerar de flesta av texterna. Lind skriver: "Det är mycket enkelt. Det angår mig att ditt hjärta slår." Och på ett annat ställe: "Jag önskar att jag bara kunde uttala det mänskliga i oss" Först människa, lyder budskapet. Även om det hon skriver bränns till aska, hon själv smälter till gropar i sanden. Finns det då inte några strategier för att upprätta och försvara detta mänskliga. I en av Jörgen Lind citerad "Dagens ros" i en dagstidning kommer vi kanske nära en det minstas gemensamma nämnare beträffande värnandet av människan (allt levande): "Dagens ros till den man och den kvinna som hjälpte mig / upp när jag blåste omkull vid Polhemsplatsen, skriver / Lilly Lundgren."
Det är tid för fler än landets kritiker att upptäcka Jörgen Linds dikter.
NY BOK
Så jobbar vi med nyheter