Sitter i förortsköket, dricker kaffe och sneglar på bilden som pryder omslaget till klädskaparen Gudrun Sjödéns sommarkatalog.Modellen, som har brunt hår och långa flätor, tittar rakt in i kameran. Hon står mitt i ett bomullsfält. Hon bär en bomullsvit enkel klänning, bruna skor och ett långt halssmycke om halsen.Men hon är inte ensam.En bit längre bort skymtar ytterligare en kvinna. Hon är mörkhyad och tittar ner bland bomullsplantorna istället för att möta fotografens blick. Ena handen är kupad, fylld med bomull.Modellen i förgrunden ser stolt ut, självsäker. Den vita klänningen är säkert gjord av bomull.Den mörkhyade kvinnan arbetar nog som bomullsplockare, tänker jag. Hon bär en enkel skjorta, säkert av bomull den också.Jag vet inte vad jag ska tro om bilden. Syftet är ju givetvis inte att förmedla kolonialism och känslan av att den fattiga världen producerar västvärldens kläder. Gudrun Sjödén har säkert helt andra tankar med valet av omslagsbild och med valet av att överhuvudtaget fotografera sommarkollektionen i ett bomullsfält.Men jag kan inte låta bli att tänka tanken. Kvinnorna på bilden har ingen som helst kontakt med varandra. Modellen skulle lika gärna kunna vara fotograferad i en studio. Den vita kvinnan tittar rakt in i kameran, hon har pondus. Den mörkhyade är full färd med att arbeta, hon tittar ner.Vad skulle hända om kvinnorna plötsligt möttes - om båda två bar likadana vita klänningar eller om båda två hjälptes åt att plocka bomull? Om båda två tittade in i kameran eller om båda kvinnorna tittade ner mot bomullsplantorna och fyllde sina händer med bomull?Pratade kvinnorna någonsin med varandra när de möttes i samband med fotograferingen?I lördags öppnade en ny retrospektiv utställning om fotografen Diane Arbus på Moderna museet i Malmö. Här visas inte rena fotokopior, utan sidor ur olika tidskrifter som publicerades mellan åren 1960 och 71. Bilderna visas i sitt sammanhang och på det sättet berättar text och bild en gemensam historia.Ett av tidningsuppslagen får mig att av nån anledning att dra paralleller till Gudrun Sjödén-bilden. Kanske är det enbart kompositionerna som påminner om varandra. Året är 1968 och doktor Gatch har stannat till vid ett skjul. I skjulets dörröppning står Addie Taylor, en kvinna vars hem förstördes i en storm. I artikeln bredvid bilden förekommer följande mening: "He regards even the poor or illegitimate negro as a human being". Bra, tänker jag, den här doktorn såg även fattiga och svarta som människor. Det borde ju vara en självklarhet.
