Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För ett och ett halvt år sen skrev jag en "god morgontext" i Norrköpings Tidningar om identitetsbyte och nystart."Vad gör man när det liv man levt i mer än hälften av sin existens tar slut? När identiteten kastas om på grund av ett enda beslut?"Att avsluta en 18-årig basketkarriär och inte längre identifieras som basketspelaren Malin Belfrage kändes läskigt."Vem är jag utan idrottstiteln? Och vad ska jag göra nu?"Det var två frågor som intensivt snurrade runt i mitt huvud.Hur presenterar jag mig själv när jag inte längre kan säga: "Hej jag heter Malin och jag spelar basket"?När mitt basketliv tog slut i Fryshuset den 30 mars 2009 efter en slutspelsförlust mot 08 Stockholm kändes livet tomt. Med tunga steg och tårfyllda ögon gick jag nerför trapporna till omklädningsrummet. Jag fick aldrig något SM-guld och det sved ordentligt i idrottshjärtat.Höjdpunkter som min första A-landskamp, high schoolspel i Kanada, collegespel i USA och proffsspel i Spanien uppskattades inte för stunden.Den närmaste tiden skulle jag skiljas från mitt skåp i omklädningsrummet, lägga undan träningskläderna och basketbollen samt separera från mina underbara lagkamrater.Jag fyllde 30 år åtta veckor senare, vilket övergick från att vara ångestladdat till glädjefyllt. Jag firades som en drottning av mina nära och kära, och dessutom beslutade jag och min livskamrat oss för att ta nästa steg i livet och skaffa barn.I slutet av juni blev jag gravid och helt plötsligt hade jag en "titel" igen. Istället för att vara en trepoängsskjutande lagmamma på basketplanen skulle jag bli förälder på riktigt.Nästan exakt ett år efter det trista slutet på idrottskarriären, den 26:e mars 2010, kom min mest värdefulla poäng hittills när lilla Madeleine tittade ut. Av alla matcher i karriären var det här den tuffaste, men även den jag gjort bäst ifrån mig i.Låt mig presentera mig själv: Hej jag heter Malin och jag är stolt mamma.
