Vad årorna berättar

Mia Ajvide debuterar som lyriker med Om en flicka vill försvinna. Redan under den första genomläsningen av boken står det klart att vi har att göra med en diktsamling som kommer att refereras till när 2008 blivit historia. Och nu, när hundarna somnat och sakerna är inställda
i skåpet ska jag berätta en skepparhistoria för dig skriver Ajvide och placerar kvinnan i en båt som tar henne genom allsköns poetiska färder. Jag tänker på Tomas Tranströmers samling Östersjöar, och jag får Lennart Sjögrens diktcykel Fågeljägarna i tankarna under läsningen av Mia Ajvides dikter. Vad är det som förenar dem? Jo, havet. Är det havet och alla associationer som föds i dess närhet som förför mig på liknande sätt som modet med marina inslag slår an på människor, men även semesterorterna där vågorna kluckar längs bryggorna? Möjligheten finns men samtidigt möter djup i dikterna som näppeligen stannar vid doppandet av tårna i elementet längs strandpromenaden.Ibland är dikterna charmerande, intagande och till synes harmlösa. Så där mysiga som strandlivet får oss att tro att livet framlevs i semesterreportaget. Men det gäller att se upp. I snart sagt varje vers lodas djup och spåras komplexiteten i tillvaron. Vid några tillfällen återkommer Ajvide till beskrivningen av årorna. Jag tycker att dessa dikter på ett bra sätt visar hur hela samlingen verkar. Vi ser en människa, i det här fallet en kvinna försvinna i en värld så gåtfull och ogripbar att den endast går att försöka beskriva med hjälp av lyriken.Jag kan tänka mig att Om en flicka vill försvinna kan läsas i närheten av havet. Att ögnandet över sidorna och stoppen än här, än där, skänker det slags poesins insikter som är svåra att hitta någon annanstans. Mia Ajvide skriver vackert men aldrig ofarligt.