Adagiot rör sig sakta genom rummet, vajar som tunna gardiner
vid tröstens fönster. Så väl att där finns sorg för sådan läkedom!
Jag lyssnar, överger mig åt musiken, tänker: vackert.
Det ordet hördes sällan i det fjärran land som hette Barndom,
en saklig trakt, där skogen växte tät och smala vägar vindlade runt
minimala åkertegar. Vackert blev ett inlärt ord för skolgårdar och
klassrum, lika vardagsfrämmande som bokmärksänglar. Musiken
var till tjänst och nytta vid högmässa och lördagsdans.
Mellan orden pågick verkligheten, obenämnd och lockande.
Ständigt sökte vi däri allt det vi inte visste fanns.
Det levnadsvisa pianot i den fjortonde sonaten: sprängkraften
öppnar gångarna till sorgens rum, lösgör ett vemod, glänsande
som malm.
Pojkar var vi, talade oss genom gåtorna, kväll efter kväll, till
te och Beethovens musik. Det ohejdbara skredet genom tredje
satsen var en trollformel mot allt för mycken rädsla.
Dissonanserna, de djärva klangerna: som schaktmaskiner
plöjde de sig djupt in i medvetandets obrutna terräng.
Och temat i den första långsamma satsen som aldrig går att
få nog av. Outslitligt stiger det och faller, stiger, faller,
som ljudet av en dynamo.
Det rasslade lätt eller kanske bara susade om hjulen längs
landsvägen till ordenshuset en halvmil bort; mörker, lätt frost,
blek måne, det hårda fasta gruset under cyklarnas ballongdäck.
Vi var en liten grupp från ställena längs vägen, i rännilar
flöt vi in i det följe som trampade mot sitt fredliga möte med
frälsningsarmén. På varje cykel sjöng en dynamo sin sång, rätt
in i mörkret, ett laudate!
Hjulens susande, dynamons sång, ett bråddjup som jag
ännu inte visste namnet på. Expediterna och bankbiträdena
från stan som avlagt arbetskläderna och med gitarr i famnen
och en okänd glöd i blicken sjöng för oss klentrogna men
skönhetsbehövande om städer ovan molnen och en sällhet
så osägligt stor.
Mitt i den vardagsgråa smålandsskogen!
Men vackert? Georg, arbetskamrat på stadens kyrkogård
om tonårssomrarna, berättade otaliga historier, många sanna
och ännu flera nästan sanna, ur diktens och musikens
världar. Vi grävde gravar under tiden, när det krävdes,
täckte dem igen så snart den döde var på plats, arbetet fick
en hemlig smak av munterhet och upptäcktsglädje. Det
sörjde Georgs ständiga historier för.
Om trollkarlen med klarinetten visste han berätta. Utnämnd
till kung av oljud bara, blåste guden Goodman tyst på sina kritiker
med fugorna av Bach.
Och rösten sänktes: - Han spelade rent som en vit sytråd. Tyst
såg vi på varann och ryste av respekt inför miraklet när de
orden, långsamt utsagda av Georg, rörde vid oss.
Adagiot närmar sig sitt slut. Ett sammanflöde av ton, klang
och djup resonans, av en smärta som på en gång talar med
och mot all sorgen i ens liv; som för ett ögonblick, långt eller
kort, får med och mot att väga upp varandra i en viktlöshet
som liknar höjdhoppets, det bråkdels ögonblick innan man
vänder neråt.
Varje ton överlagrar den nyss förklingade och blir genomlyst
av den. Snart ska allegrettot sakligt öppna fönster och dörrar
för att vädra ut allt vemod, jaga melankolin på flykten.
Nu vilar musiken högst uppe på adagiots sista, tyngdlösa ton,
svävar där, förtonar och försvinner som sånglärkan på sina
vingar, när hon nått den punkt då ögat på marken inte längre
kan urskilja henne.
Kvar blev sången. Som förklingar, också den. Återstår
dess rum. Vackert.