Vacker kattbok

Kanske det låter raljant att kalla Anders Johanssons nya bok Tuffe och Kajsa för katternas "table-book". Något att titta på under soffbordet och att sova på för kisse. En underskönt vacker fotobok att njuta av på katters vis.
Men något ligger det i beskrivningen. Det vill säga om läsaren inte förmår balansera förmänskligandet av katterna och vågar se helheten.
Anders Johanssons fotografier på de två katterna Tuffe och Kajsa är inte endast skickligt tagna, de är förföriska, varför det skulle vara slöseri om inte också människor fick del av boken. Det är ju katterna som förför?

Det nu påstådda får hjälp att nå klarhet eftersom boken bärs av insiktsfulla resonemang om förhållandet mellan människan och djuren. Tidigt i boken slår författaren fast att katter inte är människor "men de kan rädda oss från att bli alltför mänskliga".
Så - nu är ordningen återställd - och med ens förvandlas boken om Tuffe och Kajsa till något mycket allvarligt mitt i idyllen, nämligen människans ansvar för allt levande. Moralen är nedtonad men den som inte förstår budskapet lär vara ohjälpligt fast i rollen som förhärdad herre i skapelsen.

Anders Johansson blandar olika berättarplan: fotoboken med de sagolika kattstudierna, betraktelserna över att leva med djuren, men här bjuds också utblickar över närområdet på Ängö i Kalmar. Vardagsrutiner, vardagssysslor, promenader, historia, sedvänjor och årstidsväxlingar.
Så med ens bryts de invanda mönstren och en valp kommer in i bilden. Storögt beskådar Tuffe och Kajsa den nye familjemedlemmen från favoritplatsen i fönstret. Vad kommer att hända nu?
Jag är övertygad om att vi inom en överskådlig framtid får läsa om nya strövtåg längs sundet i en kommande bok. Denna gång med och utan koppel i handen.