I min gröna ungdom arbetade jag i ett forskningsprojekt som hette Grammatik på logisk grund. När jag berättade det för en äldre professor sa han kort: ”Men språket är ju inte logiskt.” Det han sa är delvis sant, även om det finns en stor kärna av logik i språket. Men logiken balanseras bland annat av känslor, attityder och värderingar.
När man jämför med standardsvenska kan det verka som om dialekter som tjustmål strävar efter att minska ordens längd och förenkla uttalet. Ett exempel på det är att ”d” i många fall inte uttalas. ”Ved” motsvaras av ”ve”, ”glöd” och ”glöda” av ”glö”, ”eld” av ”ell”, ”tänd” av ”tänn”, och veden hade man i ”veboa”. Det tycks som att ett ”d” sist i orden har trillat bort. Bortfallet hänger med även när ordet får en ändelse: ”veden” blir ”ven”, ”glöder” blir ”glör”, ”elden” blir ”ellen” och så vidare.
Ett liknande fall är ord som slutar på -ng. ”Ugn” uttalas ofta ”ung”. Även ”agn”, ”vagn”, ”regn”, ”lugn”, ”stygn” och ”lögn” har jag hört uttalade med ett ”ng” på slutet. Uttalet ”gn”, med ett ng-ljud följt av ett n-ljud, har fått ge sig för ett med ”ng”, bara ett ng-ljud.
De här kortare formerna är logiska och rationella. Varför anstränga sig mer än man behöver? ”Gn” är jobbigare att uttala än bara ett ng-ljud. Dessutom är de ord som slutar ”gn” är mycket få. I ”Norstedts svenska baklängesordbok” upptar alla orden på -gn drygt fem spalter. Då har jag ändå tagit med sammansatta ord som ”kakelugn” med flera. De enkla orden som ”ugn” är bara tretton. All ord som slutar med ”ng” täcker däremot drygt 260 spalter. De som struntar i det besvärligare standardsvenska uttalet verkar ha vägt ansträngningen i att uttala ”ugn” och de andra orden med ”n” på slutet mot nyttan med att göra det och tyckt att det inte är lönt när det ger så lite lön för mödan.
Det som ligger bakom verkar alltså vara uttalslättja och en omedveten kostnads-nyttaanalys. Men det finns också några exempel på att ord i Tjust är länge än i rikssvenskan. Hit hör flertalsformer som ”öder” (öar), ”tåner” (tår) och bestämda former som ”brona” (bron). De bryter mot den rationella principen, men de är mycket få och avviker från huvudmönstren även i tjustmålet.
Alla de former jag gett exempel på är på upphällningen i västervikskan. En och annan använder säkert ”rö” (röd), ”bre” (bred), ”hanna” (handen), ”blör” (blöder), men sådana former blir alltmer sällsynta. Hur ska man förklara det, om nu de kortare formerna ger samma verkan med mindre ansträngning? Jo, det är lätt att förstå att den krassa logiken fått ge med sig när värderingar, attityder och status kommer in i bilden. Skriftspråket och ett skriftspråksnära uttal anses helt enkelt, vackrare, bättre och korrektare.