Utlämnande av Thorvall

Kerstin Thorvalls poesi har sammanställts av Göran Greider och kommer ut i höst i samlingsvolymen Jag är en grön bänk i Paris.
Utlämnande skriver Thorvall om sådant som strängt taget inte borde väcka känslor, men likväl får somliga att irriteras. När hon vid fyrtio års ålder debuterar, under sextiotalet, däremot, var tiden knappast mogen, trots allt tal om frigjordhet.
Kerstin Thorvalls dikter är ärliga, sprungna ur en nöd, men också ur en djup och sinnlig glädje över att få vara människa med alla de våndor, men också ljuvligheter, som följer henne.
Unga flickor kan läsa henne och få en väninna, unga pojkar också. Äldre kvinnor räcks en spegel, män likaså. Göran Greider slår fast: "Kerstin Thorvall skriver i ögonhöjd med sina läsare, därför att hon skriver i ögonhöjd med sig själv och inte med Litteraturen med stort L och därav frihetskänslan i de här texterna."
Om det mest förbjudna skriver hon, och det är sällsynt:
Sådana unga män
som jag aldrig vågade drömma om
när jag var ung
sådana unga män ser jag nu på att begära.
Det är klart att jag skäms.
Men å andra sidan -
Nån gång i livet
innan man dör.

Slår man hål på livslögner som Kerstin Thorvall gör, uteblir heller inte reaktionerna från omgivningen. Önskan om frigjordhet och uppriktighet hos läsaren kan få motsatt effekt.
Men problemet med hennes argumentation, för nog handlar dikterna till stora delar om ett bör mer än ett är, har med retorikens begrepp "träben" att göra.
Den som inte delar den åldrande kvinnans belägenhet, längtan efter beröring, och rätten att ta för sig av kroppens frukter, äger inte yttranderätt. Varje person som inte själv har träben bör akta sig noga för att gå i genmäle med den som är enbent. Att den andre sedan må vara fysiskt och mentalt handikappad i andra avseende än just detta att vara en åldrande och kärlekstörstande kvinna, spelar i sammanhanget ingen roll. Chansen att tilldelas respekt i debatten är ringa.
Detta sista sagt mer som ett behov av att reservera mig mot ett fenomen allmänt sett som berör det politiskt korrekta, än Kerstin Thorvalls dikter. De ska läsas. Kanske förmår de befria, mer den som fördömer än personen som trots risken att fördömas vågar ta steget mot sig själv och sin längtan?