Utkantsmänniskor ser förbi varandra

Fem personer i Stockholm drar runt och är allmänt miserabla, de är alla olyckliga på olika sätt. Alla är de intresserade av någon av de andra fem, men känslorna är dessvärre inte besvarade.
Sofia/Stefan är transsexuell, förnekad av sin familj, från en stad på västkusten som är som Knutby, och flyttar till Stockholm för att bli fotograf. Sofia kommer av en slump in på café Utkanten (titta på titeln) där Mirja jobbar. Mirja går på gymnasiet och drömmer om att bli modell, men eftersom att hennes kräk till pojkvän övertygar henne att ?köra? utan skydd, blir hon gravid. Vad skall Mirja göra nu?

På caféet hänger även Bea, som ?jobbar? som tjuv, ja du läste rätt. Bea är ett riktigt proffs och man undrar nästan hur Johanna Nilsson hittat information om allt. Bea går till doktor Jack, inte för att hon är så värst sjuk, men Jack ser henne inte utan är fullt upptagen med att glömma sitt ex.
Den femte personen är Måns, han är gatumusikant och sitter med sina krokiga ben (han är handikappad alltså) och spelar och sjunger jättevackert på Stockholms gator, men har ingen chans i musikbranschen, där utseende går före allt. Boken handlar om mötena mellan alla dessa och vad mötena ger för resultat i deras liv.

Jag förstår varför alla har tjatat på mig att läsa Johanna Nilsson, hennes språk är underbart, men jag undrar om hon har gjort någon research innan.
Johanna Nilsson beskriver väldigt bra hur man begår brott exempelvis. Något glädjande är att Johanna Nilsson håller reda på begreppen transexuell (en person som vill byta kön) och transvestit (person som bär kläder som ?tillhör? det andra könet). Johanna Nilsson kallar sina figurer för utkantsmänniskor, vilket är förståeligt, de lever verkligen i en utkant, utkant för vad som räknas som normalt. Det är egentligen bara Mirja som stör.
Mirjas existens är antagligen för att hålla fast fantasiballongen vid marken, vilket är synd, bättre vore om den fick sväva fritt. Slutet är inte förutsägbart.