USA varvar Europa i humor

Det är mycket låga odds på att Sacha Baron Cohen kommer att vara den skådis som drar ner flest skratt per duksekund i västvärlden hösten 2006. I väntan på "Borat" (och som vi väntar) kommer "Talladega nights" och rollfiguren Jean Girrard, fransk racerförare; när han sveper in till jazzmusik i svart existentialistkostym (han följer senare upp med att läsa Albert Camus i bilen mitt under loppet) är det samtidigt entré för en av de bästa filmkaraktärerna på 2000-talet.
Och en värdig motståndare till Ricky Bobby (Will Ferrell) Nascarcirkusens ditintills snabbaste man. Texas in i skelettet och en värdig symbol för det USA vi alla älskar att förfasa oss över och skratta åt.
Den macchiatodrickande Europabögen med löjlig accent mot "en stor, hårig, amerikansk vinnarmaskin". Låt kampen mellan schablonerna börja.

Vad som är lätt att konstatera är att i humorracet mellan Europa och USA blev vi just varvade. "Talladega nights" är Hollywoodkomik när den är som allra bäst: respektlös, smart, en hela tiden fungerande blandning av politisk satir och bakom-gylfen-garv. USA-kritiken är skarpare, och roligare, än Michael Moores våtaste vänsterdrömmar. Mest häcklas kulturen att alltid vinna och sedan hitta på en puckad slogan för sin vinst.
Det är ingen idé att sitta här och rabbla upp allt som är bra med "Talladega nights", så många sidor har inte den här tidningen. Jag nöjer med mig att säga att jag skrattade mer eller mindre konstant, att Sacha Baron Cohen är en liten, hårig engelsk humormaskin och att till och med filmens produktplacering är trashigt ironisk.