Urstyv blockflöjtsmusik i Dalhem

Många som satt i Dalhems kyrka på lördagskvällen kom säkert ihåg sina egna trevande första steg in i musiken. För ett par generationer sedan var blockflöjten inträdesbiljetten för de flesta musiklystna skolbarnen. Blockflöjterna var lätt att komma åt, och priserna överkomliga. I dag är det annorlunda. Kraven på häftigare instrument än den stillsamma blockflöjten växer ständigt, inte minst bland grabbarna. Finns blockflöjter med på musikskolornas elevkonserter är det nästan alltid flickor som spelar.
Min åsikt är högst personlig. Naturligtvis hoppas jag att jag har fel och att det strömmar in kommentarer om detta till tidningen.

Ändå tror jag inte att det var slump att blockflöjtskvartetten som uppträdde denna lördag i Dalhem bestod av fyra damer. Att de har utvecklat sig själva till specialister inom den stora släkten blockflöjter är en helt annan historia.
Kvartetten kallar sig Tibia, egentligen latin för skenben, men bibetydelsen är just flöjt och liknande, raka pipor.

Till Dalhem kom de fyra från Linköping. Den trakten är liksom ett centrum för dem, särskilt Vreta kloster där en av dem bor, Karin Alinder. Alla är verksamma inom kyrkomusiken, bara på olika sätt.
Karin Alinder är kantor i Kärna, alldeles väster om Linköping. Anette Hilding Jansson frilansar inom kyrkmusiken men undervisar, just i blockflöjt, på Lunnevads Folkhögskola. Karin Ganestål är musikledare inom Linköpings Gymnasiesärskola. Och Anna Gullman undervisar på Musikhögskolan i Örebro. Men inte i blockflöjt men dirigering!

Under renässansen och barocken, som mest för 500 och 400 år sedan, var blockflöjten det allmänt använda flöjtinstrumentet. Att Tibiakvartettens program då skulle koncentrera sig ditåt, det trodde jag men blev överraskad. Jo, ett äkta renässansförspel var inlagt, av en för mig okänd 1600-talstonsättare, J Schultz. Men det verk där man verkligen kom nära klassiska blockflöjtstraditioner, det var fransmannen Joseph Bodin de Boismortiers Sonat nr 5 i d-moll, och då är vi ett bra stycke in på 1700-talet.
Kvartettens spel där var direkt lysande med de typiska och friska svängningar som var de Boismortiers mål.

Skrivs det blockflötsmusik i dag då? Jodå. Det första exemplet var H U Staeps Partita i C-dur från senare delen av 1900-talet.
Staeps var klart fascinerad av blockflöjternas karaktärer och skrev ofta (som i Partitan) just för barocktidens "bulliga" blockflöjter. Ändå klar nutida musik.

Det intressantaste exemplet var ändå Håkan Alinders "Fantasia pastorale per 4 flauti dolci. "Flauto dolce" är italienskans term för blockflöjt. Hans Fantasia är komponerad speciellt för Tibia-kvartetten, något som i och för sig inte förvånar då Håkans hustru Karin är en av kvartettspelarna.
Håkan Alinder har idag gott om tid att komponera. När han för ett par år sedan gick i pension som kantor och körledare i Vreta kloster hette det att halva Linköping gick omkring med sorgband!

Alinders Partita är skriven för det man kallar lågstämda blockflöjter (någon halvton lägre från ett normal-a). Detta ger en annorlunda klang. Handlar det då, som i det här fallet, om musik med eftertänksamma, resonerande tonfall, blir klangeffekten dubbel. Styckets karaktär förändras dock undan för undan. Plötsligt lämnar de fyra flöjtisterna sin täta position och ställer sig långt ifrån varann. Detta för med sig en annan "samtalston". Men som final växer flöjtrösterna till en riktig kör.

För att återgå till den klassiska blockflöjten avrundade Tibia konserten med ett par uppsluppna, danslystna såkallade "Gagliardi" av världens mest kända kompositör, alltså någon av alla okända. I det här fallet från 1500-talet.
Konserten var urproffsig. De fyras individuella kunskaper och deras förmåga till harmoniskt samspel blev en verklig skönhetsupplevelse!