Uppväxtskildring med kraft

"A guide to recognizing your saints" har vunnit priser både på Sundance och i Venedig, och det är lätt att förstå varför. I sina bästa stunder är den en New York-svettig, Spike Lee-influerad, rent adrenalindriven uppväxtskildring som träffar dig med kraften hos ett tunnelbanetåg.
Filmen är baserad på författaren och regissören Dito Montiels självbiografiska bok med samma namn och handlar om några unga män som får dig att byta trottoar när du möter dem i Queens, NY. Den utspelas framför allt på 80-talet men har också ett facit-i-hand-perspektiv där den nu medelålders Montiel (Robert Downey jr) skrivit sin bok och återvänder till ungdomens mean streets.

Men det perspektivet glömmer vi bort, för så fort filmen byter tempus förlorar den tempo.
Vi stannar i stället på de sprakande, bultande gatorna och i de klyftor som präglar Dito, Antonio, Laurie, Guiseppe, som präglar hela filmen om deras liv. Klyftor mellan raserna (ett kallt gängkrig kan när som helst bli riktigt hett) mellan könen (pojkarna är 16-åriga könsmaktsordningar i ärmlösa t-shirts) och mellan precis allt vad de gör - droger, sex, våldsamma revirstrider - och det verkliga livet.
Och inte minst klyftan mellan generationer. Chazz Palmintieri spelar Ditos pappa, en åldrande patriark vars livsåskådning sammanfattas med "Om du vill se Kina, åk till Chinatown" och som smeker med ena handen och slår med den andra, men båda gesterna är lika förvittrade och kraftlösa.

"A guide to recognizing your saints" är helt enkelt en film som hugger sig fast och stannar kvar. Du fascineras samtidigt som du vill ringa Jan Björklund.
Det är ett under att någon kom ur de här kvarteren med livet i behåll, och med tanke på hur ofta de säger "Whadda fucks the matter with you?" tycker man att de någon gång kunde ha funderat på svaret.