Uppföljaren når inte ettans höjder

"Shrek 2" ger en svagt bitter känsla av besvikelse, och när du reser dig ur biostolen förstår du exakt varför.
Då rullar listan förbi med originalrösterna: Mike Myers, Eddie Murphy, Cameron Diaz, John Cleese (visst!), Julie Andrews (toppen!), Antonio Banderas (perfa!), Rupert Everett (genidrag!), Jennifer Saunders (absolutely fabulous!)
Samtidigt börjar man fundera över vilka svenska, dubbade röster man just hört: Samuel Fröler (spelar Shrek, stod det i tidningen), Robert Aschberg (han var rätt kul i sin lilla roll)... Vilka var det mer? Få se nu... Nej, sorry. Det är blankt.
I originalversionen är rösterna karaktärer. I den svenska är de röster.
Det finns också andra skäl till att "Shrek 2" inte når upp till ettans höjder. Storyn är plottrigare och därigenom svagare. Bifigurerna en ond god fe, hennes prinspudding till son, kungaparet är alla lite blekare, lite mer urvattnade än det persongalleri som introducerades i den första "Shrek" för tre år sedan. Ett undantag finns: Den nästan olagligt coole Mästerkatten i stövlar, i original spelad av Antonio Banderas och i den svenska versionen av... någon svensk.
Precis som i den första filmen har gänget bakom "Shrek 2" lagt inte en utan en handfull ribbor, i olika höjd, för publiken. Samtidigt som de allra minsta skrattar när Åsnan slår sig på rumpan tycker pappa att det är kul att han gör det framför butiken Armani Armoury. Lilla Stina rycks med av den vilda hästjakten medan mamma ler åt referenserna till polisserier som "Cops" och OJ Simpson-såpan. Det är skickligt, snyggt och gör "Shrek 2" till en familjefilm i ordets rätta bemärkelse.
Men riktigt, riktigt bra blir filmen först under sin sista kvart. Det är då som story, dialog, effekter, filmparodier, benbrytande tempo och respektlös humor äntligen flyter ihop till den film vi längtat efter ända sedan september 2001 då "Shrek" drev upp våra förväntningar till en nivå som det ska till mycket, mycket magi för att motsvara.
: