Unik röst och jämn kvalitet

Låt mig säga det med en gång. "Under the blacklight" når inte upp till Rilo Kileys förra album "More adventurous" nivåer. Den återhållsamma spretigheten finns visserligen kvar, det lätta anslaget, melodikänslan och de subtila detaljerna i produktionen likaså. Och, viktigast av allt: sångerskan Jenny Lewis röst.
Hennes sätt att sjunga är befriat från allt vad tillgjordhet, poserande och traditioner heter. Visst hör man countryinfluenserna i vissa fraseringar och vibraton, men Jenny Lewis omfamning av pophistorien är så kärleksfull att slutresultatet är helt unikt.

Låtarna innehåller både sentimentalitet, humor, ilska, uppgivenhet och hopp, och kompositionerna håller jämnare kvalitet än tidigare.
Trots det berör inte "Under the blacklight" lika starkt som "More adventurous". Jag får en känsla av att bandets duktighet ibland lägger en förlamande hinna på känslosamheten. Låtarna är helt enkelt inte lika hjärtskärande som på föregångaren.