Ungdomar tas på allvar
Låt inte dessa förutsägbarheter skrämma iväg dig, för det kommer att bli värre.
Killarna får gå i specialskola, där ämnena är speciellt utformade efter deras specialintresse: rap! Mammorna är emot det (såklart), deras söner skall ju bli doktorer, något riktigt. Nu är det dags att sucka, vi har hört det förut, men det kan aldrig skildras hur mödrarna faktiskt tänker.
Zephania tar alltid genvägar och slipper undan ansvar, han ser alltid till att berätta allt på det enklaste sätt han kan, det känns inte som om att han tänkt efter före. Det hela utvecklas så att killarna får skivkontrakt, och hela karusellen är i gång. Killarna får uppleva allt i kändisvärlden, och det på 278 sidor. Bokens handling är lite naiv, allt är så lätt och allt detta kan ju verkligen hända vem som helst.
Trots att boken är naiv så får Benjamin Zephania in sina poänger: trasiga familjer, gängrivalitet, och min-son-skall-minsann-bli-läkare-och-hör-sen-mentalitet. Synd att det bara sker i bihistorier, jag hade gärna sett att han fokuserat mer på detta, och inte bara artistdrömmen och den rosa verkligheten.
Men jag spyr inte, även om boken är förutsägbar så är den bra. Det som jag särskilt reagerar på är att någon äntligen kan presentera ett sätt att få skolan att fungera för skoltrötta ungdomar. Anpassa undervisningen efter deras intressen. Ibrahim Baylan, oppositionen: den här borde ni läsa. Inför vi något sånt här i Sverige så skulle vi få mer presterande ungdomar. Nu pratar jag inte om enskilda ungdomar, varför kan vi inte ha en skola som är individanpassad? Där varje ämne studeras utifrån elevens intresseperspektiv. Det är och förblir min fasta åsikt att skolan bör anpassas efter varje elev, och att dagens skola i alla anseenden är ett misslyckande.
Boken är bra, tack vare att ungdomarna inte ses som ett problem, utan som personer.
NY BOK
Benjamin Zephaniah <BR><STRONG>Gangsta rap </STRONG><BR>Alfabeta<BR>
Så jobbar vi med nyheter