Unga talanger hos Storbandet

När börjar egentligen sommarn? I går kväll i Stadsparken just innan Västerviks Storband skulle dra igång kom det fram en dam till mig och ställde den frågan. Jag såg säkert lite undrande ut, så hon svarade själv. Jag vet. Det är när det börjar låta i Stadsparken.
Och det gjorde det minsann på måndagskvällen. Lite kyligt var det visserligen i luften. Flera satt och frös men ingen reste sig för att komma åt något värmande. Stämningen var för tät för att man skulle kunna lämna parken.

Vad som hände var detta. En rad elever från gymansiets estetiska program skulle få sjunga tillsammans med Storbandet. Jag vågar påstå att ett sådant tillfälle är unikt.
Naturligtvis kan det hända någon annanstans i Sverige, men troligt är det inte.
Om det även känns exklusivt att ha fått chansen, det vet jag inte. Bland de åtta eleverna (varav en grabb) finns det kanske någon som blir sångare på allvar. För andra kan det vara enda gången i livet de får sjunga inför en stor publik och med ett starkt storband bakom sig.
För så ligger det till. Västerviks Storband håller stilen och formen. Har inte bara ett snyggt samspel utan också rent eleganta solistresurser.
Storbandet angav också tonen med en fin introduktion till konserten, "Blues in the closet".

Mer blir det inte om Storbandet för nu tänker jag koncentrera mig på de unga vokalisterna.
Först ut var Lovisa Pain-Yngwe med "Route 66". Lite spänd kanske, men med gott mod i uppträdandet.
Amanda Östlund tog över, lite friare i sin framtoning med "Almost like being in love". Cindy Brüggeman var nästa solist, med två låtar på sitt program. Inte för att jag vet det, men hon verkade mer erfaren på scen än de andra. Hon vågade helt enkelt slarva lite.
Nästa solist presenterade Storbandets ledare, Peter Andersson, som Sveriges kommande Frank Sinatra, och vem vet. Gringo Solomon är namnet och han sjöng "For once in my life". Frågan är alltså vem som har rätt? Peter eller sångtiteln?
En detalj skötte han bättre än de flesta. Han var inte bunden till noter för att klara sin låt. Sådant betyder mycket för publikkontakten.

Mirjam Oscarsson, som tog över scenen efter Gringo, sjöng mer aktivt utmanande än många, och fint rytmiskt. Anna Carlssons nummer blev "Alright, okey, you win". Hade hon varit lite mindre låst vid noterna hade hennes naturliga oräddhet känts ännu bättre.
Elin Olsson var den enda av kvällens artistämnen som sjöng på svenska. Och särskilt hennes andra nummer, Benny Anderssons "Vår sista dans" gav henne utrymme för fin sång och växande säkerhet.
Emma Mellblom blev den av esteteleverna som fick avrunda deras konsertdel. Hon kände sig säkert hemma i Storbandet, för hon skulle ha kunnat vara med där också, som trombonist!

Osäker verkade ingen vara. Så hade alla också bra träning bakom sig - på förra veckans "Krogshow".
Riktigt slut var ändå inte konserten. Ingrid Lindebratt, de flesta av tjejernas sånglärare på gymnasiet, hade en tidigare elev i Storbandet, den ena trummisen, John Nyberg.
På elevtiden sjöng han inte, men nu ville han utmana Ingrid i en sångduett, och det blev en riktigt skön historia. Och som final på hela konserten gav Ingrid Lindebratt oss alla, men framför allt sina sångelever, en riktig lektion i hur man ska bära sig åt för att lyckas som vokalist i ett strongt storband, med röst och utspel. "Lady is a tramp" var titeln. Och som sagt: nu är sommaren här.