Unga som vågar ge sig på evig musik

Stråkspelande Ungdom! Finns det sådan? Det undrade en ung bekant jag mötte på vägen hem från lördagskonserten i Sankt Petri kyrka. Det var en av två finalkonserter i årets "Kurs för Stråkspelande Ungdom" på Gamleby Folkhögskola. Den sjuttonde årgången - och med 18 topptalanger, 14-27 år! Förra året dominerades kursen av begåvningar från Norrköping. Det här året ansökte de inte ens att åter få vara med. Skälet? Just nu på turné i Kina!Arrangörerna var inte ledsna. Nya, okända talanger är mest värda. Och i år extra intressanta för oss. Av de 18 är hälften smålänningar! Från Jönköping, Kalmar, Oskarshamn, Växjö, Vissefjärda (en mil syd om Emmaboda). Och Västervik - det återkommer jag om.Åter till första radens replik. I svensk press om ungdomsmusik är klassiskt stråkspel rena undantaget. Om något får plats är det mest den här frågan: finns det alls någon återväxt? Visst finns det. Även om Gamlebykursen är ett praktexempel finns det åtskilliga andra runt om i värt land. Nu till konserten. Västerviksutflykten gjorde att den traditionella kursfinalen på Folkhögskolan flyttades till söndagen. Stadsbesöket gav pluspoänger.Andelen unga i den entusiastiska Sankt Petri-publiken var inte stor, och det var lite trist. Att även dagens unga tar tag i vad vi kan kalla evig musik är angeläget. Mottagandet av det stolta programmet blev hjärtevarmt av beundran.Här några programexempel:Upptakten var Sibelius Romanze i C-dur med Karin Hans-Ers som dirigent. Hon är en av kursens tre lärare. De andra är Torbjörn Westman och Johannes Bergion. Johannes deltog även på ett annat sätt, som arrangör av friska Bambodanser med ursprung hos den lekfulla folkmusikgruppen Väsen. Ett extra gladlynt, nyttigt inslag!Inte bara eleverna deltog förresten. Eftersom ingen kontrabaselev var med i år fick Johannes Bergions far, Henrik, stå för konsertens djupaste toner. Och i konsertens mest överraskande inslag, Bachs Brandenburgkonsert nr 3, fick Västerviks kyrkliga musikledare, Bo Ingelberg, gripa in med cembalospel.Brandenburgkonserterna har alla ett livfullt, lättillgängligt innehåll men kräver mästerlig kunskap. Och det höll. Upplevelsen var så djup att det dröjde innan applådåskan bröt ut.Olika kursgrupper gav sig på stråkkvartetter av dessa klassiska tonsättare: Michael Praetorius, C F Abel, Mozart, Haydn och Schubert. Efter de nämnda "Bambodanserna" tog församlingens kyrkoherde, Britt Alf, ordet och läste kapitlet "Musikens läkande kraft" ur Stefan Edmans lilla bok "Förnöjsamhet".Ett fint valt inslag, och säkert extra kärt för Britt Alf. Bland eleverna satt sonen Henrik, klar cellotalang.Konsertens avrundande nummer blev Kurt Atterbergs Svit för Violin, Viola och Stråkar med Lovisa Ehrenkrona (Linköping) och Damon Taheri (Norrköping) som solister. Hela kyrkan satt nog förbluffad av den förmåga, den stil, den mognad som de två gav bevis på. Valet av Atterberg-Sviten var även rätt val av andra skäl här. Det är himmelsk musik.