Ung hemvändarjazz i Blackstad

Konsertens andra musikant, Rickard Samuelsson, hade närmare hem den här sommarn. Efter tio månaders rekryttjänst i Arméns trumkår (Underhållningsbandet) har han kunnat fira sitt sommarlov hemma i Ankarsrum.
När jag frågade hur det kom sig att den här konserten inte hölls i hans hemkyrka fick jag veta att Rickard hela sommaren jobbat som kyrkvaktmästare inom hela pastoratet. Så Blackstad var lika naturlig plats. Och även Emin hade nära dit. Han är ju Gamlebygrabb från femårsåldern. Att Rickard och han började spela ihop berodde på att de, till för ett par år sen, var klasskamrater på Västerviks gymnasium.

Ett år har Emin Jararevic redan bakom sig i Montreal. Tre år till väntar. Rickard Samuelsson är på väg till Kävesta folkhögskola, strax öster om Örebro. Där finns en ettårig linje med jazz, pop och rock som huvudämnen. Att Rickard sedan siktar på någon av landets musikhögskolor verkar helklart.
Konsert är förresten fel titel på Blackstadshistorien. Det var en musikgudstjänst, och direkt annonserade tjänstgörande prästen, Nils-Henrik Sikström, att vi inte fick applådera förrän efter sista numret. Men om vi då klappade varmt kunde vi vänta oss ett extranummer.
Visst finns det kyrkokonserter där applåder kan störa friden. Men i en jazzkonsert? I jazzmusiken är ju applåderna nästan en del av musiken.
Jag satt där och kände mig generad på församlingens vägnar. Detta att en präst inte har förtroende för de sinas uppträdande. Stelheten som var resultatet blev ingen förtjänst.

Rickard Samuelsson och Emin Jasarevic är båda äkta musikaliska talanger. Att deras framtid kommer att handla om musik ser solklart ut.
Visserligen hade jag gärna sett att Emins roll också inneburit något solonummer. Men uppläggningen var koncentrerad till altsax och piano. När Rickard äntrade koret var det nog flera instrumentkunniga som tittade extra. Den altsax han bar på såg inte ut som dagens instrument. Så visade det sig också att det instrumentet var 80 år! Men alltjämt i fin klass, mycket välrenoverat.

Programmet hade två delar. Allra först spelade Rickard "Amazing grace" från orgelläktarn med kantorn Margareta Hjalmarsson vid orgeln Det lugna anslaget höll i sig, till exempel med toner av Lloyd Webber, Burt Bacharach och Duke Ellington.
Efter pausen med andakt steg pulsen, och det kändes rätt. Den altsax som Rickard nu gick över till var lite låg i tonen, men inte så att det störde.
Hela konserten var skönt samspelt mellan de två unga artisterna. Man kände att de förstod varann, att de litade på varandras följsamhet. Som så ofta lever då tonerna upp i en naturlig konstnärlig lycka.
Och visst fick vi höra extranummer. Inte ett utan två, med Stardust som det avgörande.