Underhållning för stunden

Rafael Edholms film "Babas bilar" har inga som helst ambitioner utöver att underhålla för stunden och bränna några skattemiljoner av filminstitutets pengar. Det finns inga tankar bakom, ingen agenda, ingen stark röst, ingen vilja att sätta något som ens liknar ett varaktigt intryck hos åskådaren.
"Babas bilar" känns klart mer dansk än svensk; det är en film som Anders Thomas Jensen ("Adams äpplen") skulle göra om han var pank. Rafael Edholm har helt enkelt missat den oskrivna svenska lagen att en film gärna får vara rolig bara den samtidigt lär oss vikten av en generös flyktingpolitik.

Här smäller det, det dånar, det droppar blod på vrålande avgasrör, det frustas grabbiga gapskratt som luktar popcorn och fredagsöl. Varenda filmruta formligen skriker ut lågbudget, filmfestival och det där hemska ordet kult som folk använder för att beskriva filmer som de verkligen skulle vilja tycka om men som är alldeles för dåliga.
Rafael Edholm har inte heller förstått att bra humor alltid slår uppåt. Han hävdar att norrländska män luktar motorolja och är fastlimmade på sina skotrar, att finnar har hjärnan för impregnerad av brännvin och bastuångor för att kunna fatta beslut som inte är mycket våldsamma, att kvinnor inte kan skjuta kulspruta och att du dör om du går i vägen för en ryss.

I "Babas bilar" spelar folk över, och de gör det dessutom på dialekter de inte alls behärskar. De kommer och går och utan att man fattar varför eller vart, de dör utan att man vet hur eller bryr sig.

Det är, med andra ord, mycket, mycket svårt att inte tycka om "Babas bilar".