Underbara och märkvärdiga dikter i dödens närhet

Pia Tafdrups namn omgärdas av allsköns hedersbetygelser. Hon har tilldelats Nordiska rådets litteraturpris och Svenska Akademiens nordiska pris. Hon är ledamot av Det Danske Akademi. Hennes tretton diktsamlingar är översatta till en rad språk och har skapat intresse utomlands. Förra året utkom romanen Ge sig hän, en kärlekshistoria som förändrar en ung kvinnas liv när hon ger sig hän.
Åtskilligt mer kan sägas om Pia Tafdrups imposanta författarskap. I höst utkommer diktsamlingen Tarkovskijs hästar, också den något enastående i sitt slag.
Eva Runefelts och Kjell Espmarks diktsamlingar i höst uppehåller sig kring döden och döendets processer, och så gör även Pia Tafdrups dikter. Dottern talar med, till och om sin döende far. Varje dikt utgör en berättelse.

Textens sinnrikhet finns inte att söka i språkliga experiment eller uppbruten syntax. Raffinemanget är att hitta i den djupsinniga analys som förmedlas vad beträffar individens tankeflöden i samband med mediterandet över livets och dödens storheter.
Den djupa sympati som kommer till uttryck i mötet med fadern verkar på ett sådant sätt att alla människor och det liv som tillfälligt tar sin boning i individerna framstår som något skört och vördnadsbjudande. Dikten "Vems händer?" läser jag som en programdikt:
Varat är,
att vi är,
mer vet vi inte.
När den döende mannen vaknar upp efter timmar i sömn frågar han:
Är ni kvar här än?
frågar han förvånat
när han efter en lång tids slummer
slår upp ögonen -
som om vi alla kunde vara döda.
Livet och döden blandas i den levandes tankar och riktigt vad som är vad framstår som en fråga om tidpunkt.

Referenserna till Tarkovskij och dennes film Den yttersta domen möter på två ställen. Med ett inpass som detta när den grekiske mannen Theofanos (ordet betyder gudsljus det vill ägas Gud uppenbaras i ett ljussken) efter all världens kval utbrister:
"Ändå är det så vackert, och nu snöar det", ser jag detta som ett karakteristikum på vad som gör att Tafdrups (även Runefelts och Espmarks) dikter i dödens närhet förmår skapa en skönhet som väl knappast vanligtvis förknippas med död och förgängelse. Saken är den att i vad som är sant kan skönheten förnimmas.
Dikterna skyr inte det smärtsamma, personerna som tilldelas ord går inte blinda och döva förbi livslögnerna utan är medvetna om dess nödvändighet. Det är skillnad mellan att förhålla sig till lögnen och att uppslukas av dess förytligande verkan på existensen.

Något relativt ovanligt i samtidslitteraturen framstår i Pia Tafdrups dikter som låter sig uppfattas som en fri tolkning av en pietà där dottern i dikterna bär sin far men där det framkommer att det i vördnad för hans liv och person är fadern som bär henne genom samvaron och de många samtalen som utspelats under åren tillsammans.
Familjebanden och kärleken till de nära är under alla omständigheter starkt framträdande.