Ukrainsk skönsång och politiska moralkakor

Som vanligt, när det kommer artister från Ukraina är det Lubomyr Melnyk som håller i trådarna och bestämmer vad som ska spelas.
Melnyk är en ukrainsk kompositör och arrangör som sedan ungefär tio år bor och arbetar i Sverige.
Hans trupp den här sommaren är, förutom sångaren, bröderna Bodhan och Roman Fesyuk med instrumenten altfiol respektive cello.
De bildar då vad som i annonserna kallas Vassyl Ensemble. De två sitter normalt i orkesterdiket på Stora Operan i Kiev medan Vasyl själv står på scenen.

I programbladet är det bara Melnyks namn som nämns, inte de andra tres. Dessutom står Melnyk tydligt angiven som arrangör av praktiskt taget alla nummer. Samt som kompositör av finalmusiken. Till den återkommer jag.
Om det här låter lite irriterat är det rätt uppfattat. Kolybabyuk är skön och sympatiskt säker att lyssna till, även om han inte når den klang och volym i barytonregistret som förhandsreklamen lockat med.
Och de två stråkspelarna är högst professionella musikanter. Och visst är Lubomyr Melnyk en driven pianist.
Men varför i all sin dar börjar han plötsligt mala in sig i politiken? Från urminnes tider till i dag, med exempel på svenska kungars misslyckade försök till hjälp, inte minst Karl XIIs Poltavafiasko, ödesdigert för ukrainarna. Det var knappast för att höra detta som vi satt i Sankta Gertruds kyrka. Varje gång Melnyk kommer på besök.är det likadant.

Musikprogrammet gav arior av italienaren Antonio Caldare från tidigt 1700-tal, ett par av Händel från samma tid, till exempel hans mäktiga "Ombra mai fu" ur operan Xerxes. Dessutom ett par instrumentala mellanstycken, av Schubert och Brahms. Så långt alltså inget ukrainskt.
Men fyra ukrainska folkvisor som Melnyk arrangerat för den lilla ensemblen gav oss i alla fall en liten glimt av ukrainsk folkton. Det sentimentala i "O, eken, varför hänger du så lågt?". Och det uppkäftiga "Den unga kosacken".

Efter den obligatoriska andakten kom Lubomyr Melnyk igång igen, som en riktig pratmakare kring sin specialitet, instrumentella antifoner.
Antifoner är en typ av bönemusik, egentligen växelsång mellan bönetexter, som hängt med från den urkristna kyrkan och fått, enligt Melnyk, en speciell tyngd i det ortodoxa Ukraina.
Lyckas man försänka sig i absolut stillhet kan säkert Melnyks antifoner upplevas som bönemattor. Annars känns alltsammans som en musikalisk dusch där man förgäves undrar var avstängningsknappen sitter.