Udda tillskott hos Vissamlingarna

Vet du hur många museer vi har inom Västerviks kommun? Tror du på ett par, kanske tre?
Det går att räkna upp ett tiotal. Västerviks Museum, det som tidigare hette Kulbacken. Så Almviks Tegelbruksmuseum, Hembygdsgården i Loftahammar, Janssons Lantbruksmuseum, Psykiatriska Museet, Smalspårsjärnvägen, Träskeppsvarvet i Gamleby, Wimmerströmska gården, Överums Bruksmuseum, för att inte tala om de som finns i Ankarsrum kring ämnena hembygd och industri.

Nu undrar jag bara lite smått om inte ännu ett går i födslovärkar. Det handlar om Vissamlingarna i bibliotekshuset vid Spötorget.
Vad jag då tänker på är bland mycket annat de gåvor som arkivarien där, Marcus Brännström, får ta emot.
Böcker och noter och inspelningar är inget problem, där räcker hyllorna till än så länge. Men framtiden för instrumentgåvorna, den är spännande. Oavsett om instrument är gamla eller dagens är de ömtåliga. Och för att visa dem krävs rätt miljö. Vilken uppgift för kultur- och fritidsnämnden! Och för kommunen i sin helhet!
Ska Västervik våga heta Visstaden krävs det krafttag. Visans Hus är fortfarande ett dallrigt projekt.
Här och nu vill jag ge ett exempel på en donation av det mer udda slaget. Instrumentet är en kora, alltså ett västafrikanskt stränginstrument med urgamla traditioner.
Hon som kom med gåvan till Vissamlingarna är Annty Landherr Berlin, västerviksbo sedan några år.
Under många år var hon tv-producent, både av levande och animerade program, inte minst för de yngsta. Det arbetet förde henne också runt i världen.

I slutet av 60-talet var hon en månad i Gambia i Västafrika, och kom att cykla runt hela nationen. Detta låter större än vad det är. Gambia är den minsta nationen på Afrikas fastland, bara drygt tusen kvadratkilometer större än Kalmar län. Från kusten till innersta gränsen ungefär trettio mil. Från norr till söder inte ens tio.
Om vi i Kalmar län är omkring en kvart miljon invånare är man närmare en miljon på lika stort område i Gambia.
Överallt blev Annty väl mottagen. Och byggde upp ett fint kontaktnät.
När hon första gången fick höra en kora, det märkliga västafrikanska stränginstrumentet blev hon helt fascinerad. Koran sägs vara Gambias nationalinstrument men man spelar kora lika mycket i grannländer som Senegal och Guinea.

Klanglådan är en kalebasstrumma, klädd med djurskinn. Strängarna löper i två parallella hyvlar över sidorna av ett stall, en stränghållare. Från början gjordes strängarna av vridet skinn. Idag är materialet fisklinor i nylon.

Det är inte alldeles lätt att beskriva instrumentets byggnad, så jag föreslår att den som är intresserad går till Visbiblioteket och frågar när det blir möjligt att få titta närmare på det.
Under Anntys veckor i Gambia dröjde det inte länge förrän hon frågade: kunde hon möjligen få köpa en kora?
Nej, det var förbjudet. Inga instrument fick lämna landet.

Men alldeles innan hon skulle stiga på planet hem igen kom en av hennes nära kontakter ifatt henne och sade att naturligtvis skulle hon få en, om hon betalade si och så.
Det gjorde hon gärna. Och här i Sverige har detta besynnerliga instrument i stort sett få ligga stilla och stumt i närmare fyrtio år!
På Vissamlingarna är man glada. Koran står i en monter där och går att titta närmare på när det är öppet.
Men att hitta någon som kan spela kora är inte lätt. Känner du någon - tipsa Marcus Brännström!