Tusen visors hundraåring

Idag skulle Gunnar Turesson ha fyllt hundra, och det är bara fem år sedan han dog. Han var en av vårt lands största tonsättare av visor - och sångare. Minnet av hans röst lever också.
Allra störst är han i Värmland där kärleken till de egna ofta verkar slå alla andra känslor. Han föddes i Arvika. Men värmlänningarna i gemen knyter samman honom med Hammarö där han bodde länge. Och där jag själv några gånger kunde träffa honom och gräva i hans minnes album.

Hans föräldrar gav honom grunden. Båda var starkt engagerade i de värmländska musik- och diktartraditionerna. Fiol fick han börja med som sjuåring. Men redan som tonåring hittade han dörrn till den litterära visan. Det berodde på svågern, Dan Andersson. Det var honom som systern Olga gifte sig med.
Då lade Gunnar fiolen åt sidan och greppade lutan. Han hade faktiskt bara fyllt 16 när han tonsatte Dan Anderssons "Jag väntar vid min stockeld".
Redan i 25-årsåldern drog Gunnar Turesson iväg till Stockholm och kom in i kretsen av författare och konstnärer som satt på Café Cosmopolite i Klara. Vilka fler satt där då? Jo, t ex Nils Ferlin och Harry Martinsson. Dikter av både Ferlin och Martinson tog Gunnar Turesson åt sig snabbt, liksom Hjalmar Gullbergs och Gabriel Jönssons.

Cosomopolite-sittandet till trots var Gunnar Turesson mycket produktiv. Och fortsatte så även när han drog sig tillbaka till Värmland. Omkring tusen visor hann han skapa musik till i sitt liv, förutom en rad andra tonsättningar.
Gunnar Turesson hinner inte Visskolan här i Västervik med just nu. En studieresa i Sankt Anna skärgård ligger i vägen. Men nästa vecka kommer Finn Zetterholm. Och han kan berätta!