Tungt drama från ett av jordens helveten

I sydafrikanska Oscarskandidaten "Tsotsi" riktas linsen mot en värld som annars ligger i kameraskugga; ut från ett av de ruttnaste rucklen i Johannesburgs kåkstäder kommer en samling unga män med slipade sylar i fickorna, blickar som kan skära metall och en attityd som skulle skrämma hela Kumlabunkern i sken.
Huvudpersonen (han kallas Tsotsi som betyder gangster) är på många sätt lik en ung Mike Tyson. Det som berövats honom - kärlek, en trygg uppväxt, allt som skulle kunna benämnas välstånd - kompenserar han med våld. Han är lika oberäkneligt farlig för sina rånoffer som för medlemmarna i det egna gänget, han omges av ett moln av hat.
En kväll går ett rånförsök fel. Vi stannar där. Ju mindre du vet om "Tsotsi" i förväg desto bättre.
Det är fascinerande att en så genomsympatisk person som regissören Gavin Hood, som fick hela Göteborgs filmfestival att vilja föda hans barn, kan skapa en så vidrig filmgestalt som Tsotsi. Det är både filmens styrka och dess svaghet att "hjälten" inte har ett enda älskansvärt ben i kroppen och att man redan vid förtexterna mest önskar att någon kunde sätta en kula i honom.

Men efterhand nyanseras bilden och fram träder ett drama som korsbefruktar "Clockwork orange" med "Skönheten och odjuret". Allt kompat av det tyngsta soundtrack jag hört; sydafrikansk kwaitomusik som är en blandning av hiphop, dancehall, lokala rytmer, house och drive by-skjutningar.
Om Gavin Hood varit mindre tafflig i sina actionscener - nu liknar de mest filmskoleövningar - och vågat gräva ännu djupare, släppa fram ännu mer svärta, då hade "Tsotsi" varit en av vårens bästa filmer. Nu är den "bara" ett drama tungt som kätting, en spark i huvudet och ett turistvisum till ett av jordens helveten.