Trumpetklang som fyllde kyrkan

För tre år sedan var den tyska trumpetkonstnären Rita Arkenau-Sanden här i Västervik och gav en konsert i Sankt Petri kyrka.
På den konserten sjöng också en tysk sopran ett verk av Västervikstonsättaren Rune Elmehed, med Aron Nilsson vid orgeln. Det stycket heter "Herren är min herde" och bygger på den 23e Psaltarpsalmen. Rita Arkenau blev så berörd av musiken att hon undrade om inte Rune Elmehed kunde komponera något just för henne och hennes trumpetspel. Och Rune Elmehed var lika tagen han, av hennes spel, hennes förmåga att fullända vad både barocktidens och nutidens kompositörer ville nå med sina trumpetverk. Så omöjligt lät det inte.

Efter en tid skickade hon honom fyra akvareller av en konstnärsvän till henne, med frågan om inte de skulle kunna inspirera. Det var så Elmeheds "Fyra akvareller" kom till, och han dedicerade dem till Rita. Offentligt, som i Sankt Petri, har inte heller Rune Elmehed hört sina Akvareller spelas förrän nu. Han såg verkligen nöjd ut, och publiken applåderade spontant.
Lite av premiärkänsla tror jag att Rita Arkenau-Sanden själv hade. Kyrkor är hennes dominerande konsertplatser. Pianon eller flyglar förekommer ytterst sällan. Och Akvarellerna är komponerade just för trumpet och piano. En orgel når inte lika högt som konsertflygel, och det är ofta "därupppe" som Akvarellerna blommar som skönast. De två som stod på programmet i Sankt Petri var "Tonernas genombrott" och "Norrskenets steg i dansen".

Rune Elmeheds tonsättningar var konsertens enda nutida. Nåja, fransmannen Jean Reviers "Aria för trumpet och orgel" är inte äldre än från 1900-talets mitt. Den spelade Rita Arkenau tillsammans med Bo Ingelberg vid Åkerman & Lund-orgeln, den fina orgeln med sin mer romantiska karaktär än den myndiga Marcussen-orgeln på kyrkans huvudläktare.
Men det var inte bara orglarna som byttes under konserten. I allt spelade Rita Arkenau på fyra trumpeter, till exempel en med markant mjukare ton när Å&L-orgeln var spelplatsen. För samklangen med M-orgeln och med den barockmusik som var konsertens huvudstråk blev solistens mest framträdande instrument en piccolotrumpet med kraft att mäta sig med Marcussens.

Det här kanske låter som om allt rörde sig kring trumpetmusik. Så var det inte. Konserten var lika mycket en orgelkonsert där Bo Ingelberg elegant demonstrerade de två stora orglarnas naturliga områden, men också lyfte fram en lite mer udda profil hos M-orgeln, som i tyske Georg Böhms koral kring bönen "Fader vår" från tidigt 1700-tal.
Tonsättarna i övrigt var Tomaso Albinoni, J S Bach naturligtvis, Gottfried Homilius (Bach-elev), Schumann, Telemann och en för mig totalt okänd 1700-talstysk som jag särskilt vill nämna, Johann Wilhelm Hertel. I hans "Concerto per la tromba" kunde Rita Arkenau verkligen visa fram hela sin briljans. Något som rent ut sagt förbluffar är att hon ser ut att spela hur krävande musik som helst utan ringaste ansträngning.
Hertels "Concerto" var finalnumret. Då var stämningen så hög att Rita och Bo plockade fram ett litet extranummer, Händels Ouvertyr i en D-dursvit. Då valde Bo Ingelberg att ackompanjera på kororgeln. På så sätt kunde även han vidga sin konsertinsats till fyra instrument.