Trivselroman om elände

Jag erkänner: då jag läser första kapitlet i Tackar som frågar tycker jag att det är jättedåligt. Sussie Bengtsson som är den som först gör entré i Jennie Dielemans debutroman är bara skitjobbig och gnällig.
Ändå läser jag vidare.
Här finns fem olika familjer vars historier oftast är parallella men ibland korsar varandra. Bengtsson, Koskela, Stafilakis, Schilders och Azadoust har alla olika ursprung och livshistorier. Det enda de verkar ha gemensamt är Stockholmsförorten Fisksätra och det faktum att livet varit allt annat än milt mot dem.

Familjen Koskela är också en bister bekantskap och när Schilders gör entré vet eländet nästan inga gränser.
Plötsligen märker jag att jag verkligen är intresserad av hur det ska gå för Petri Koskela, Marieke Schilders och de andra. Den enda som jag inte riktigt förstår är Khosro Azadoust vara alla anlag för att bli en riktigt rättshaverist träder fram då hans 3G-telefon helt saknar täckning och kundtjänsten inte visar den förståelse som han vill ha. Jobbigt, ja visst, men sättet han reagerar på känns överdrivet.

Hur som helst gillar jag de flesta av de här människorna och tycker om nedslagen i deras vardag. Och de har alldeles lagom många beröringspunkter med varandra. Det utvecklar sig till en riktig trivselroman.