Trion Ad Astra på väg uppåt

Visst har namnet Ad Astra börjat bli känt här i trakten, ja även längre bort. På senaste sommarens Visfestival fick ju många bekanta sig med de unga damer som bildat trion med det krävande namnet. "Ad Astra" är bara hälften av det latinska utrop som Seneca den yngre myntade omkring Kristi födelse: "per aspera ad astra", på svenska "genom svårigheter mot stjärnorna".För Ad Astras tre artister handlar det nog mer om rent arbete för att nå stjärnglans. Talangerna är uppenbara. Liksom ambitionerna.Den artistgrupp här i trakten som redan tagit flera steg åt kändishållet är ju Abalone Dots. De fyra "abalonerna" har alla sin hemvist i Tjust. Trion i Ad Astra har mera spridd bakgrund.Josefine Berge kommer från Norrköping, Jessica Persson från Malmö och Johanna Persson från Stockholm. Men än så länge håller de sig kvar här i Västervik, trots att det är bra över ett år sedan de gick ut Visskolan. Men för att de verkligen ska kunna hålla ihop - och försörja sig i deras hårda bransch - måste det hända mycket mer än enstaka uppträdanden. Som det på lördagskvällen i Marieborgskyrkan"Pappan" bakom Abalone Dots, Tord Hjukström, är på något sätt beskyddare och vägröjare även för Ad Astra. Och i arrangörsvärlden är det säkert så här numera. Säger Tord " dom här ska ni ta på allvar", då växer nyfikenheten.Abalone Dots är redan etablerade i skivbranschen. Ad Astra har än så länge bara kommit ut med en så kallad demo, med ett halvdussin låtar på.Kvällen i Marieborgskyrkan blev större. Och framför allt gav den besked om att Ad Astra är en trio som vågar ta vida svängar när det gäller repertoaren. Där finns en förnämlig resurs i vackra röster och redan en teknisk bredd som ger extra applåder. Gitarrer, mandolin, bas och synt, det är instrumenten. I den här konserten kompletterade även Niklas Pihl det instrumentella utspelet några gånger med att stötta sällskapet på sin banjo.Totalt handlade det om hela 17 nummer i Marieborgskyrkan, och jag kan ge några exempel för att just markera bredden: Lars Forsells "Jag står här på ett torg", Dolly Partons "Creepin´ in", "Varje andetag" - en egen låt av Jessica med henne själv vid synten. Vidare en riktig Taube-sketch kring "Tänk att få dansa med Andersson", Ronnie Erikssons "Mer och mer och mer och mer", ett slags svensk country med rötter i Arjeplog."Årets låt" från grammisgalan, alltså Lars Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu" fick också plats, liksom en vacker tolkning av Dan Anderssons "Jag väntar vid min stockeld" med Johanna som solist. Lite irländskt fick också plats.Musikaliskt och rent artistiskt inne i numren har de tre hunnit långt. De väcker beundran och hopp om en intressant framtid.Men för det som händer mellan numren måste de tre ta till krafttag. Så här långt blir det alltför sladdrigt. Talet, snacket om vad de håller på med, når mest bara ut till de allra närmaste bänkarna.Plocket med drickflaskor mellan numren är en stilstörning. För bara ett dussin år sen var det otänkbart på en scen.Visst är det rösterna, arrangemangen, samspelet, den tekniska finurligheten med instrumenten som lever vidare i en efteråt.Men stilmässigt måste de skärpa sig om målet är en riktig yrkeskarriär som visartister.