Tre bestående verk från 500-årsjubileet

Året innan Västerviks-Tidningen fyllde 100 år firade Västerviks stad 500-årsminnet av sin grundläggning. Det var ett storartat evenemang som utspelade sig under några sommarveckor 1933. Dels firades jubileumsdagen den 22 juni med kungabesök och högtidstal, dels öppnades samma dag den stora jubileumsutställningen som skulle vara i nästan fyra veckor. Inte många utställningsstäder kunde mäta sig med Västervik detta år. De kunde ju inte skryta med att samtidigt fira 500-årsjubileum.
Evenemanget fick stor uppmärksamhet, inte bara lokalt. Omkring 25 av de större tidningarna i landet bevakade jubileumsdagen och skrev, tillsammans med Västervikstidningarna, spaltkilometrar om begivenheterna.

Västerviks-Tidningens redaktion hade fullt upp. Redaktionssekreteraren Helge Åkerman hade utöver sina vanliga redaktörssysslor även ansvaret som pressansvarig för jubileet. Därutöver var han intendent för Kulbackens museum, som också öppnade i samband med jubileet. Chefredaktör Bernhard Engman och redaktör Gunnar Friberg var liksom Helge Åkerman ute på språng iförda frack och fadermördare i avsikt att bevaka kungens ankomst vid järnvägsstationen och dennes besök i nya kyrkan, högtidstalen på läroverksplanens för ändamålet uppförda estrad samt därefter besöket på det nyöppnade museet.
Det är lustigt att läsa hur herrar redaktörer 1933 beskrev majestätet vid dennes besök och sedan läsa den artikel som Sune Garpenby skrev 50 år senare, där han beskriver samma händelser: ?På slaget halv 10 ångade tåget med vilket konungen medföljde in på perrongen. Ungdomlig och spänstig steg monarken ned från vagnen, hälsade först på borgmästaren och lät därefter föreställa sig för de närmast stående.?

Sådan var ju bilden av Gustav V, spänstig, ungdomlig och en hejare på tennis. Och den bilden var kanske sann. Men Västerviks-Tidningens Sune Garpenby hade en något annorlunda bild. Vid den här tiden var han ännu ganska färsk på tidningen, lokalredaktör i Gamleby. Men till den här hektiska dagen hade han blivit kallad till Västervik för att täcka upp på redaktionen när de övriga var ute i staden. Sune smet dock ut vid ett par korta tillfällen och tog hastigt uppståndelsen i beskådande: ?Aldrig tillförne torde ett sådant uppbåd av uniforms- och frackklädda storheter ha skådats på denna plats, där kungen i full parad var den lysande medelpunkten, nyss fylld 75 år och mera lång än ungdomlig till apparationen?, skrev han i sin återblick den 24 juni 1983. Detta var vid läroverksplatsen och Sune Garpenby tyckte att kung Gustav stod hög som en julgran på estraden i sin kungliga utstyrsel och att runt honom flockades en mängd mindre julgranar ? samt horden i frack.

Värdar för tillställningen var stadens styrande med stadsfullmäktiges ordförande bankdirektör Josef Victorin och borgmästare Hilding Brändström i täten. Det var dessa som ledde välkomstkommittén, och bankdirektör Victorin höll välkomsttalet vid järnvägsstationen.
Nåväl, efter museibesöket färdades kung Gustav V och hans eskort med ångaren Västervik från Skeppsbron ut till utställningen för att inviga densamma.
Det var det gamla Stegeholmsbolagets tomt söder om staden som tagits i anspråk som utställningsområde. Den nedlagda och öde industriplatsen med sina fallfärdiga byggnader omvandlades steg för steg. Husen renoverades, byggdes till och byggdes om från fabrikslokaler till utställningslokaler i modern funkisstil. Nere vid vattnet byggdes den stora bryggan om för både uteservering och dans.
Innanför entrén fanns på bägge sidor kiosker och utställningar längs en gata med medeltidsatmosfär. Nöjespark saknades inte och en restaurang låg nere vid sjön i anslutning till den stora bryggan. En uppvisningsring fanns intill stallarna med får, svin, nötkreatur och hästar. Här höll lantbruksmötet till under tre av utställningsdagarna. Det var industri, hantverk, hemslöjd, konst som var representerade i utställningshallarna.

Att jubileet och dess arrangemang var en minnesvärd upplevelse har många vittnat om. Men efter drygt 70 år har de självupplevda minnena nog till stor del sjunkit undan. Kvar finns bara berättelserna och bilderna.
Men jubileet har lämnat efter sig något som ännu består. Det första är ?Spejande sjömannen?, den skulptur av Västervikskonstnären Ragnar Alyre som står vid hamnplanen. Skulpturen är utarbetad i samarbete med skulptören Sten Flink och skänkt av Bröderna Flinks stenhuggeri till staden i samband med jubileet. Enligt konstnären själv är tanken som monumentet ska ge uttryck för ?att framhäva staden såsom gammal sjöfarts- och industristad, vilken under århundraden byggt sina skepp och fört dem med ära, och som till sena tiders barn skall tala sitt språk om sjömannens och industriidkarens strävsamma liv?.
I Västerviks-Tidningen skriver ledarskribenten i januari 1933: ?Så vitt vi kunna bedöma blir det ett ovanligt originellt, från all slentrian fritt konstverk, vilket tvivelsutan kommer att utgöra ett synnerligen värdefullt, uppskattat och bestående minnesmärke från vår stads jubileumsår.?
Det andra monumentet var på sin tid mycket omdiskuterat och kritiserat. Det gäller fontänen som står i parken nedanför S:t Petri kyrka, i Bergens lycka.

Egentligen var det inte fontänen som sådan som kritiserades, åtminstone inte den som slutligen kom att uppföras. Det var i första hand stadsfullmäktiges hantering av ärendet som väckte ont blod.
I december 1932 beslöt stadsfullmäktige att en fontän skulle uppföras ?öster om nya kyrkan?. Stadsträdgårdsmästare Hugo Lindqvist hade ritat ett förslag till ?vattenkonsten? och beräknat kostnaden till omkring 9.000 kronor. Dessutom ville han ändra gångarna i parken så att de diagonala gångarna ersattes av nya som gick dels i linje från kyrkan dels korsade densamma i höjd med fontänen. Stadsfullmäktige hade gillat förslaget och beslutat att genomföra det.
Men redan i nästa nummer av tidningen infördes kritik mot fontänen. Visserligen ansåg insändaren att alla tillskott till stadens förskönande var välkomna. Men trädgårdsmästarens förslag var kanske lite för amatörmässig. Dessutom hade stadsfullmäktige agerat felaktigt som inte i en sådan här fråga, en byggnadsfråga, hade rådfrågat byggnadsnämnden innan beslut fattades. Även arkitekt Johan Lund i Västervik hade ansåg att ärendet hanterats felaktigt. Här borde ett riktigt anbudsförfarande ha genomförts ansåg han och hade lämnat in ett överklagande av stadsfullmäktiges beslut hos länsstyrelsen.

Styrenius stenhuggeri ville inte vara sämre än kollegan Flink och var villig att utföra och skänka fontänen till staden. Därför hade de lämnat ett förslag om en modifierad version av Lindqvists fontän. Men också ett tredje förslag hade inkommit, lämnat av arkitekt Nils Carlgren i Stockholm, sedermera stadsarkitekt i Kalmar. Hans fontän var betydligt mindre och tog mer hänsyn till parkens storlek. Dessutom hade de diagonala gångarna bibehållits, eftersom de både fungerade som genväg till järnvägsstationen och ansågs ha ett större estetisk värde.
Carlgrens fontän var till slut den som anammades och Styrenius stod för utförandet samt skänkte den till staden som en jubileumsgåva.

Det tredje bestående verket som härstammar från jubileet är de två bokbanden som utgör Västerviks historia, författade av fil. dr. Harald Hansson (sedermera Stale), fil. mag. Folke Lindberg och fil. dr. Lars Dalgren.
Redan 1928 uppdrogs åt författarna att skriva dessa tre delar. Harald Hanssons inledande del behandlar Västerviks förhistoria, men begränsar sig inte enbart till platsen för den blivande staden, utan gäller hela bygden. Folke Lindbergs del är den mest omfattande och omfattar perioden 1275-1718. Boken utgjorde författarens doktorsavhandling och är till största delen mycket omsorgsfullt och samvetsgrant genomförd. Opponenten kritiserade visserligen vid disputationen bristerna i behandlingen av de ekonomiska problemen. Men på det stora hela är arbetet mycket väl genomarbetat, och Folke Lindberg har försett oss med en my