Torr brittisk slagfärdighet

I början av 1930-talet kom en liten, bottenlöst rik engelsk änka på en idé: Allting blir mer lönsamt om du bifogar ett par nakna kvinnobröst.
Än i denna dag står otaliga konstnärer, regissörer, hemsidesägare, artister och inte minst svenska tv-dramamakare i stor tacksamhetsskuld till Mrs Henderson.
Laura Hendersons teater The Windmill låg inte långt från Piccadilly Circus och erbjöd ungefär samma mix av sång, dans och music hall som sina konkurrenter. Men den gjorde det med nakna flickor i bakgrunden. Stillastående nakna flickor, ty efter en kompromiss med sedlighetsdepartementet beslöts att så länge de nakna kropparna inte rörde sig var föreställningarna inte oanständigare än ett konstgalleri.

"Mrs Henderson presenterar" är ett ärkebrittiskt drama som inte är helt olikt den djupt sympatiska "Te med Mussolini", om ni minns den. Det är samma tid, samma känsla, samma mörka skuggor av samma krig och samma fjäderlätta - men samtidigt pondusfyllda - skådespeleri.
Redan i förtexterna, där Monty Python-animationer möter Oscar Wilde till ett stillsamt pianoklink, sätts tonen för "Mrs Henderson", och det är en ton som låter exakt som det första ackordet av "God save the queen". Entré Dame Judi Dench, den torra, brittiska slagfärdighetens Annika Sörenstam - låt henne mäta sina krafter med Bob Hoskins och du kan vänta dig ett gnistregn som vid frontalkollisionen mellan två medelstora solar.

Så länge filmen behåller sin lätta ton och karaktärerna får droppa repliker som "Nakenhet - i England?!" och "Hennes bröstvårtor är inte brittiska" är den lika trevlig som ett digestivekex med lemon curd. Sedan rynkas plötsligt pannorna i stort allvar och filmen får för sig att gräva ner sig i ämnen som både Kärleken och Kriget, och det går väl sådär. De sista 20 minuterna är rätt hemska. I dag är The Windmill en strippklubb,