Tonårsdotter försvinner spårlöst

I Karin Fossums nya bok Natten till den fjärde november händer det som föräldrar fruktar som värst: ett barn försvinner. Jon och Magnhild Moes sjuttonåriga dotter Jonna går ut en kväll och kommer inte tillbaka. Hon är försvunnen, spårlöst.
Polisen söker men finner henne inte. Hon lämnar inga spår efter sig, inga ledtrådar, varken hemma eller till sina kompisar. Hon är bara puts väck.

Boken skildrar föräldrarnas reaktioner och hur deras liv förändras under det här första året efter försvinnandet. Hur de snart börjar anklaga sig själva för fel de gjort, om de själva kanske orsakat hennes försvinnande. Hur allt efter en tid blir meningslöst för dem, ingenting är längre viktigt. Hur smärtan bara växer och förtär dem inifrån.
Ett år går. De har kvar hennes rum som det stod när hon försvann och de tittar varje dag ut mot gången till huset, för att se om hon kommer. Samtidigt tar de båda för givet att hon är död, att hon dött en våldsam död. Fantasierna kring detta plågar dem ständigt.
Till slut börjar de var och en tänka på skilsmässa eftersom de inte längre orkar med varandra.

Det är en mycket stark berättelse, skickligt vävd av en författare som annars mest skriver deckare. Det här är ingen deckare, ingen jagar rätt på någon mördare, inget läggs tillrätta. Ovissheten förblir.
Det är en mycket obehaglig bok att läsa när man själv är förälder. Jag kan inte värja mig mot den oro över mina egna barn som den väcker hos mig när jag läser. Det går att känna på djupet det som drabbar dessa båda föräldrar, det går att sätta sig in i deras känslor och förstå, som om det skulle kunna hända även mig. En omskakande läsning.